Mata inte ihjäl din häst!
Vi har väl alla stött på henne: feedern. Hon som maniskt proppar i sin häst mer mat än den kan äta upp och vars lista på fodertillskott är längre än Gamla Testamentet.
Mässhallen på Friends är just nu full av feeders som botaniserar bland tillskottsburkarna och packar shoppingkassarna fulla.
Hur bra ensilage stallet än har bara MÅSTE feedern köpa dynamitfoder för högpresterande hästar.
Även om pålle bara gör några makliga 45-minuterspass i veckan, går en klubbtävling två gånger om året och lufsar lite i skogen.
– Visst är han välmusklad! säger feedern käckt om sin ögonsten där den står och sväller åt alla håll i stallgången.
Men ”musklerna” och det utfyllda korset är en illusion. Det är till största delen fett, som dallrar när pålle går.
Jag delade stall med en feeder en gång. Den kvinnan kunde inte vara lugn om hon misstänkte att hennes häst för en sekund var utan mat.
Det var som om den skulle dö då. Hästen skulle äta, äta, äta!
Alltså fick hästen alltid mer än den åt upp. Den drog runt ensilaget i ströet och trampade ner det i leran i hagen.
Foderstaten var uträknad på havrekornet. Men för säkerhets skull fick den alltid extra. Hälften av det hon slängde på gödselstacken var förstörd mat.
Hennes barn skulle också alltid äta. Hon ringde sin trinda unge en gång i kvarten minst.
– Har du ätit nåt!?!
Fast med barnet var det inte lika noga med energi- och proteininnehåll och kalk-fosforbalansen.
En hamburgare, chokladkaka, risifrutti, godis, glass. Vad som helst, bara ungen åt.
Hon la ut en saltsten i hagen också. För säkerhets skull. Den hade en saltsten i sin box som alla andra, men vem vet, den kunde ju få saltbrist under dagen?
Just hon var nog lite extrem, men det syns på hästar överallt att beteendet är ganska utbrett. Vi är så måna om att vara goda hästägare att det för en del går helt över styr.
Nej, hörni feeders! För mycket mat, speciellt pelleterat kraftfoder, ökar risken för kolik, och de får faktiskt förslitnings- och belastningsskador av att gå omkring med en massa extrakilon.
De ska ju orka jobba! Och ben och leder ska hålla!
Det är lika illa med katter och hundar och oss själva. Det blir normaliserat, vi blir hemmablinda.
Mat är kärlek, sägs det.
Men gränsen för var kärleken går över i misshandel är suddig.