Lastbilsdagar genom Europa. Snart framme!

Alltså dagarna innan man ska komma iväg. Det är helt galet!

Inte minst på grund av det här förbannade “Traces”, ett datoriserat dokument som vissa länder kräver och där allt från hästens UELN-nummer till vilken färg man har på strumporna ska skrivas in.

Byråkratiterror av värsta slag!

Höll på att bli galen, och distriktsveterinären också. Han skällde på mig mer än en gång, passet var ju inte hos hästen och Carina hade inte fått sitt intygsnummer än.

– Det här ska man få veta minst två veckor innan!!” röt han i telefon.

– Okej men jag fick själv veta det för en timme sen, sa jag.

Och så alla andra förberedelser! När jag väl hade hämtat passet på Strömsholm och handlat foder som skulle med var det en miljard saker som skulle göras.

Att lämna sin gård och sitt företag till någon annan mitt under kokande högsäsong är inte gjort på fem minuter!

Stackars Carina som kör slet som ett djur med att bli klar med sitt kompetensbevis och att boka färjorna, och dessutom hade hon lyckats bryta stortån!

Hon fick ingen hjälp på akuten, Alvedon bara.

Så nu sitter hon och kör Danmark, Tyskland, Holland, Belgien, Frankrike, England, Wales och Irland med bruten tå….

På onsdagkvällen kunde vi ÄNTLIGEN börja rulla mot Katrineholm och ÅÅ Stuteri för att hämta lastbilen vi hyrt.

Den var fin, men tog ett tag att packa och komma underfund med den. Den är förresten till salu.

Då och då mitt i vårt roddande ringde våra pratsjuka män och berättade att de åt glass eller badade med hunden…

Sen körde vi till Brahehus vid Vättern där vi stannade för att sova.

Det går inte att beskriva tröttheten. Kroppen tokvärkte och skallen var ett enda töcken.

Knappt hade jag vaknat förrän det var en massa stök med det här förbannade Traces igen, hela tiden skulle mer info in och jag försökte svara på mejl och mess så fort jag kunde.

Veterinären var rejält missnöjd över uppdraget, han la till och med på luren vid ett tillfälle.

I fyra timmar väntade vi sedan på honom på plats, vi skulle vidare och folk väntade på oss men det var honom det var synd om, han passade på att tala om att nu missade en träning med sin häst. Märkligaste upplevelsen av veterinär någonsin…

Iallfall. Det är ett jäkla bökande och stökande hela tiden!

Här är det packning av Horsehage-balar upp på hylla som pågår.

På kvällen fick vi supergod mat hemma hos en underbar familj som vi reser med. Ett halvt glas vin för mycket och sen tuppade jag av.

Lastbilen är jättefin, men att sova med sin sjuttonårings armbågar, fötter och knän överallt är sådär…

Kl 04 gick vi upp, mockade ur boxarna på Flyinge i rekordfart och slängde in hästarna i lastbilen.

Strax efter sju rullade vi över Öresundsbron.

Då började vi fatta att äventyret faktiskt hade börjat!

Ni kanske minns att det var en person som kallade mina mina tre EM-insamlingar för tiggeri och som hävdade att det inte alls kostar 50 000 att åka på ett EM.

Fakta: bara de tre färjorna gick på 25 000 tur och retur. Lastbilen mer än så trots ett jämförelsevis bra pris, det har varit pre-camp 65 mil hemifrån och flera veterinärbesiktningar redan.

Det kommer garanterat gå upp i 50 lakan. Och mer ändå.

Iallfall, nu väntade Danmark och Tyskland och sen övernattade vi hos en OS-ryttare i Holland, kommer dessvärre inte ihåg namnet.

Tröttheten igen. Det var där jag senast duschade…

Upp i ottan igen och dåna på genom Belgien och ett hörn av Frankrike för att ta färjan över från Calais till Dover.

Då och då måste vi stanna och tanka och rasta hästar, hundar och oss själva.

Tullexcercisen mellan Frankrike och England var rigorös!

De lyste igenom fordon och var inne i lastbilen och öppnade skåp och stängda utrymmen. Inte så konstigt, vi hade ju i praktiken kunnat smugglat flera ton kokain eller gömt tio ISIS-krigare.

Nu är vi mitt i England, , och mellanlandar på Boomerang Stables. En Australiensare som äger stället, han har lite kängurur här!

Tjejerna har ridit, här finns en superfin terrängbana.

Saker vi tänker på:

* hur hästarna mår

* hur hästarna mår

*hur hästarna mår

* var fan är vattenkokaren?

Saker man försöker att inte tänka på:

* hur man själv mår

* att man behöver äta bättre

* hur ens strumpor luktar

* att vi inte fått sova tillräckligt på länge

Vänstertrafiken var en extra pärs för vår chaufför!

Inte blev det bättre av att råkade dirigera fel i en rondell så att vi satt och körde i riktning hemåt igen en stund!

Men vi lyckades vända med hennes dotter Jennifers eminenta trafikledning.

I kväll blir det nattfärja över till Irland, och imorgon ska vi vara framme.

Carina är vår drottning. Drottning med bruten tå.