Lägst av allt är avundsjukan.
Har inte kunnat sluta tänka på det. De missunnsamma, oförstående kommentarerna häromdagen då jag ville hjälpa Englas mamma att få ihop till EM-resan.
Jag undrar vad som var annorlunda den här gången. Förra sommaren gjorde jag tre såna insamlingar.
Då var det ingen hejd på hjälpviljan!
Det forsade in.
Ren kärlek!
Crowd funding är ett fantastiskt, modernt sätt att stötta något man själv vill stötta.
Både givare och mottagare mår bra.
Man blir en liten del av det man stöttar.
Att kalla det för tiggeri är bara lågt, man får ju följa hur det går och därmed blir man en del av förloppet.
Man är med!
Nu i sommar har jag också gjort tre insatser, men hjälpviljan har inte varit lika stor som förra året.
När det gällde familjen från Norrland ville många skänka grejer, och de fick en omtumlande vecka i Skåne.
Lia bröt tyvärr armen, medan Rut vann en av veckans tävlingar!
Men häromdagen var det inte lika stor uppslutning. Jag funderar och funderar på varför.
En del ifrågasatte varför vissa ska få rida EM och tyckte att man borde vara lika nöjd med lätta klasser, en del tog upp att det finns ju barn som inte ens kan rida på ridskola, varför ska man stötta någon som ändå trots allt haft förmånerna att få träna och tävla sig till ett EM.
Man skrev att det inte är synd om ett barn för att hen inte får åka på EM.
Jag undrar, skulle man ha sagt samma sak till en liten fotbollskille, om han nått toppen, men sedan inte kunde åka på de största tävlingarna på grund av sina föräldrars ekonomi?
Hade man sagt till honom att du borde vara lika nöjd att spela i division tre!?!
Jag skulle vilja säga att det är väldigt synd om ett barn som kämpat och tränat i flera år, blir uttagen till att få representera sitt land,-och sedan tvingas stanna hemma av ekonomiska skäl!
Och se de andra åka, därför att det finns mer pengar i de familjerna.
Mina vänner. Hur jag än vänder och vrider på det kommer jag bara fram till att det bara är simpel, usel avundsjuka som är i görningen.
Inget annat.
Och jag HAATAR avundsjuka och missunnsamhet! Jag tycker verkligen det är bland de sämsta drag en människa kan uppvisa.
Hjälmarna som låg på bilden hade Engla vunnit. De lottades ut som tack för sponsring.
Ponnyn är inte hennes, den är lånad. Hon har själv tagit upp den i klasserna.
Hon har själv ridit upp den!
Sverige får skicka max sex ekipage. Men vissa år har Sverige inget lag, därför att inte tillräckligt många har lyckats kvala. Men när det finns kvalade, är det inte synd om de inte kan åka då?
Ni som INTE är missunnsamma, snåla och sura, fundera om ni inte kan swisha en pytteslant till Englas EM.
Ni gör det inte bara för Engla, ni gör det för Sverige.
För att Sverige ska kunna konkurrera därute med England, Tyskland, Holland och andra starka hästnationer.
Swish för Englas EM-resa (till mamma Maria): 0709-999539
Annars önskar jag er en fin dag. Jag vaknade till det underbara ljudet av regn på fönsterblecket.
Följ oss gärna på Instagram: Ulrika: Ponnymammans Saga: Sagaasss