Lägg ner rasismen och börja samarbeta!
Ibland förstår jag mig inte på hästfolk.
Vi kan flytta berg när vi är enade och vill.
Vi kan rösta fram våra hjältar till ett Jerringpris och vi kan samla in pengar så att en stjärna får behålla en häst.
Men vi kan inte hålla sams sinsemellan i ett stall, och inte mellan stall ens!
Alltid är det nåt!
”Ska du gå på mötet?” ”Nej, Marita och Eva och den där jäkla apan Anna kommer vara där, så det tänker jag verkligen inte! Och en massa raggsockemongon också!”
Det där var ett uttalande saxat ur verkligheten.
Titta på hästvärlden utifrån, och du ser hästar bara. Titta på den inifrån och du inser att du är i ett jordgetingbo.
Var det inte mer blandat i stallen förr? Någon hoppade, någon red dressyr, någon var mest skogsmulle. Det kunde vara lite olika raser och alla kunde olika saker.
Nu är stallen specialnishade fort där man måste hålla på med exakt samma sak som alla andra i det stallet för att få komma in.
Här rider vi BARA dressyr! Här har vi BARA islandshästar!
Här ser vi ner på alla andra som gör nåt annat och släpper inte in en käft som rider i en sadel av en annan typ än den VI använder!
Kanske är det skönt? I ett kollektiv där jag stod var det ständigt tjafs om när man skulle få sätta fram hinder. Hoppning var tillåten bara lite grand.
Kanske skönare att stå i ett rent hoppstall där inte hinder ständigt måste baxas av och på banan.
Och jag kan väl erkänna själv också att jag gillar att umgås med fältisar. För att de är som oss.
Men vad händer om man enbart omger sig med sådana som bara tycker och gör exakt samma som en själv? Finns det ingen risk för inskränkthet?
Dikena djupnar mellan grenarna. Det skapas egna öar där man allt mer distanserar sig från annat hästfolk.
Inte bara det, man hånar också dem som inte gör precis som man själv -eller rider på samma sorts hästar.
Det är rena rasismen, faktiskt.
Jag kan själv medge att jag inte begriper mig på islandsgrejen. Och jag kan erkänna att jag en gång kallade dem för raggsockor och att jag skrattade så jag fick ont i magen första gången jag hörde ordet ”klimakteriemoppe”.
Men med handen på hjärtat så vet jag också att islandsfolket har väldigt kul med sina hästar, jag känner flera isisar och de har jämt kul.
Jag fattar också att jag inte fattar. Deras grej alltså.
Så varför ha åsikter om dem och göra ner dem i trådar och forum?
Hästfolk har otroligt svårt att enas om saker. Såg det på ett hästmöte i vår kommun i höstas. Kommunen ville veta vad hästfolket ville.
Och vad ville hästfolket? Jo vi ville OLIKA!
Inte en enda fråga var överens i. Vet inte om det blev så mycket klarare för kommunen vad hästfolket är för ena och vad vi vill.
Jag skiter i om du rider SWB, frieser, islandshäst eller ardenner! Jag skiter i om du har fransar på jackan eller bling på hjälmen. Du rider en HÄST, och hästfolk borde hålla ihop istället för att se ner på varann och bråka.
Tänk om vi kunde stå enade när vi talar med myndigheter istället för att framstå som en tjafsande hop hillbillies som inte kan hålla ihop i en enda fråga.
Navelskåderiet, fixeringen vid det egna och bristen på samarbete är en enorm bromskloss i allt arbete med hästsport och hästnäring.
Jag har en dröm. Och det är att hästfolk ska lyfta blicken, titta upp från sina egna skor och på riktigt börja samarbeta.
Vi kan faktiskt flytta berg när vi gör det.
