K1 inifrån. En dag i stallet hos Beridna Högvakten.

I lördags var jag på Hästöverlämningsceremoni på K1, inbjuden av Föreningen för den Beridna Högvakten.

Jag tror att jag blev inbjuden för att jag har sålt en häst till dem och är medlem i föreningen.

Det funkar så, att föreningen ombesörjer anförskaffandet av nya hästar och betalar för de som köps in. Dessa medel kommer helt genom donationer från enskilda, från företag och via medlemsavgiften.

Företrädarna för föreningen är superproffsiga och mycket kunniga på vad de håller på med: att hitta och förse Beridna Högvakten med lämpliga hästar.

Det är himla trevligt att de uppmärksammar och tackar donatorerna, sponsorerna och uppfödarna så här.

Hästuppfödning är tyvärr en olönsam sak, en dyr hobby för de flesta som håller på, och någon uppskattning får de knappast i andra sammanhang.

Jag gick på eventet mycket för att få träffa Chill Out igen, min uppfödning som numera heter Illuster.

Med mig hade jag hovslagaren och min inackordering My Andersson som hjälpte till att rida in honom för några år sen och som red honom i skogen och på vägarna tillsammans med mig när han var tre.

På K1 har jag varit många gånger, inte minst för att Saga tränade hoppning där för Johan Lundin i några år.

Min pappa var officer i flygvapnet och flög stridsplan, så det militära med uniformer och raka rör är välbekant för mig.

Sen att jag själv är lite flummig och lever med en musiker som inte kan hålla ordning och att jag inte alls passar in i allt det där välstrukturerade gör inte att jag inte gillar det.

Jag gillar det militära starkt.

De odiskutabla reglerna, ordningen, den tydliga informationen, att inget lindas in.

Iallfall, vi fick en rundvandring i de superfräscha och välskötta stallarna av Uffe Johansson som jag känner sen vår tid i fälttävlansvärlden.

Och till slut kom vi förbi Chill Out, förlåt Illuster, i sin box.

Han verkade må prima. Först tänkte han nog att jag bara var en av alla människor där, sedan såg jag i hans ögon att han kände igen mig. Det blev kramkalas såklart.

Han fick ett päron som jag hade med mig, plockat i den stora beteshagen hemma där han växte upp.

Vi fick också träffa hans nuvarande ryttare Linn Lydin som är anställd där.

Hon sa att hon älskar Illuster och kommer dit och rider honom även på fritiden ibland.

Det kändes bra att han har en ”egen” människa som tycker lite extra mycket om honom.

Effektiviteten på ett militärt ställe är alltid imponerande. På K1 har de ett rullband som går under boxarna. Vid mockning öppnar de en lucka under krubban och skottar ner skiten där.

Inga överfulla skottkärror som spiller spån i gångarna och på gårdsplan och skämmer intrycket.

Och effektiviteten förtar inte det estetiska, tvärt om. Detaljerna och färgsättningen är mycket estetiskt.

Jag är en sucker för sånt där. Skönhet och ordning i kombination är aldrig fel.

I tränskammaren hänger tränsen perfekt upphängda, två personer stod och putsade dem.

Har hästar det bra på K1?

Det var frågan jag ställde mig innan jag sålde dit.

Och det kan jag lova er att de har.

Det har inte alltid varit så, dock. Folk som gjorde värnplikten där på 80- och 90-talen kan berätta att det inte var så roligt för hästarna förr.

Spiltor, dåliga ryttare, inga hagar, hårda tag mot hästarna.

Idag är det en annan femma. Och de senaste åren har ytterligare förbättringsarbeten för hästvälfärden gjorts i samarbete med SLU.

Bland annat har de byggt flera nya hagar, både inne på området och på andra sidan Lidingövägen närmare Ryttis.

Hästarna går dubbelt så lång tid i hage mot tidigare, två och två.

Uffe berättade att i somras på betet spanade de på vilka hästar som valde varandra i flocken, och placerade dem sedan bredvid varann i boxarna när de kom hem efter betet.

– Det är mycket lugnare i stallen nu, sa Uffe.

Lugna kan jag intyga att hästarna är. Både ute och inne.

De rids två gånger om dagen och går i hage varje dag.

Hästarna sköts idag också av professionella, utbildade hästskötare, inte av de värnpliktiga.

K1:s hästar rids oftare och mer varierat än de allra flesta svenssonhästar gör.

Dressyr, hoppning, terräng, uteritter på Djurgården, skritt på stan.

Den nionde september går en osedvanligt stor kortege genom Stockholm, där ska Illuster gå med. Jag ska absolut åka in och stå i något gathörn och filma.

Och ja, de kommer ha fula svarta ridhjälmar på sig då. Det kan inte hjälpas.

En mer passande hjälm är under framtagande.

Det lovade Livgardets chef Stefan Nacksten under samtal på lunchen som de bjöd oss på i den fantastiska matsalen.

Han tyckte att de som skulle ta fram den hade bett om orimligt mycket tid.

– Kan man åka till Mars med rymdsonder ska det inte behöva ta två år att ta fram en ridhjälm! Senast till nästa sommar ska de vara klara att användas.

Jag säger ju det, jag gillar militärerna!

Inga flytande planer, ingen otydlighet och vi får se.

Har de bestämt sig för nåt, då jävlar blir det så och då får det inte ta hundra år.

Eller ens två.

Jag kan som kuriosa nämna att min farfar var kavallerist på K1 omkring 1920, på den tiden då kavalleriet fortfarande var ett riktigt kavalleri.

Det sägs att han tog min farmor på ridturer på Djurgården då. Hon var lång och blond, han var stilig och mörk och de hade känt varann sen de var små.

Som på ett bleknat foto kan jag se framför mig hur de tar en lugn galopp bland de stora ekarna.

Beridna Högvakten är en del av Stockholms själ. Den är en levande del av historien och försvarsmaktens ansikte utåt på stan. Den är kultur och skådespel.

Vaktparaden och det faktum att hästarna tar plats i staden är en påminnelse om hur mycket hästar betytt i och för samhället under historien.

Jag hoppas att den får finnas länge till.