Jag tar ingenting för givet. Vi kan alla förlora våra hästar när som helst.

“Att ha häst är ingen mänsklig rättighet” kan man få höra ibland.

Jag har hört det rätt mycket de senaste två veckorna.

Och visst är det så. Det är ganska lite som är en mänsklig rättighet egentligen.

Men Sverige är ganska unikt i det att det är ett land där medelklassen, och även arbetarklassen, kan ha häst. Som fritidsintresse, eftersom det är vad hästen är idag.

Men så har det inte alltid varit, och kanske kommer det inte kunna fortsätta vara så heller. Det beror på samhällsutvecklingen.

För 100 år sedan var ridning en ren överklassgrej. Hästen behövdes ännu i jordbruket, militären hade ännu hästar och hästen behövdes för frakt och förflyttning.

Hästar var även då mycket dyrbara, och något så exklusivt som ridhästar fanns verkligen inte på varenda gård.

Hästarna var männens djur på den tiden. En fin ridhäst var även då en extrem lyx, motsvarigheten till värsta sportbilen idag.

Sedan byttes hästen sakta ut mot traktorer, lastbilar, personbilar och flygplan. Omkring 1950 behövdes hästen inte längre. Antalet hästar sjönk dramatiskt.

Men vad som hände nu var något underbart: hästens existens i samhället gick över till att bli motion och fritidsnöje för -en massa kvinnor!

Militärer tog de överblivna hästarna och startade ridskolor! Och dit kom kvinnorna! En ny fas i den svenska historien; vanligt folk kunde ha fritidsintressen.

Under samma tid gick Sverige från ett fattig-Sverige som vi idag knappt kan föreställa oss till det Sverige vi lever i nu, där det finns en bred medelklass -som har råd med fritidsintressen!

Sverige blev -och är ännu -ganska unikt i- ett land där det finns undersköterskor som har häst.

Ibland under mina skriverier om kostnader kring hästar dyker inställningen “men ha inte djur då om du inte har råd!” upp.

Inte minst för tre år sedan när jag debatterade den just då extremt kraftiga fördyringen av veterinära tjänster (en utveckling som nu planat ut, och inte bara det, nu stänger till och med många av de dyra klinker som då öppnades).

Och det hände förra och förrförra veckan då hovslagarskrået reagerade på att jag hade räknat på hästnära tjänsters och varors uppgång generellt i och funnit att deras prisutveckling låg i topp.

Visst, det är en inställning man kan ha. Att ha häst är ingen mänsklig rättighet.

Men åter till vad som är unikt för Sverige när det gäller hästar.

Det är att i en värld där häst fortfarande på de allra flesta håll är en överklassgrej finns ett litet land där helt vanliga människor kan ha häst.

De kanske avstår att gå till frisören och klipper sig själva vid badrumsspegeln, de kanske försakar semester, de går sällan eller aldrig till tandläkaren och de köper en ny vinterjacka var tionde år (nu beskrev jag mig själv).

Men de kan ha häst! Och detta är bra, mycket bra, för det håller hjulen snurrande för olika näringar och yrken.

Foderproduktion, veterinära tjänster, kunskapsförmedling och hovslageri är de mest centrala av dessa.

Det finns en kvinna som skriver till mig ibland, vi kan kalla henne Maria. Hon jobbar i ett av vårdens låglöneyrken för bara en dryg hundring i timmen, men kan ändå ha en häst, och det betyder allt för henne.

Hon kan ha den för att hon har den ett enkelt stall där hon får stå till självkostnadspris nästan och för att samhällsutvecklingen de senaste 70 åren gjort det möjligt.

Hon köper nästan aldrig träning och hennes häst har i regel inga täcken.

Men hon har den! Hon har hästen. Och hon köper foder, vaccination och hovslageritjänster åt den. Inte så mycket annat.

Essenserna i hennes meddelanden till mig är en oro, en rädsla att detta snart är ett minne blott. Jag känner starkt med Maria, för jag är rädd för detsamma för egen del.

Jag ser det absolut inte som någon självklarhet att jag kan ha en häst om tio är. Eller ens nästa år.

Jag har själv brutalt fått erfara att man inte heller kan räkna med att få ha samma jobb hela livet.

Jag och min man har jobbat i talangyrken som haft en negativ utveckling (sjunkande löner, extremt osäkra förhållanden och starkt krympande marknad).

Min tidigare bransch journalistiken har förändrats på ett sätt jag inte kunde föreställa mig när jag utbildade mig för länge sen.

Otroligt många journalister och fotografer har tvingats överge sina älskade jobb. Alternativt jobbar de halvtid med något helt annat.

Det vi levde gott på under 90- och 00-talen kan vi idag inte klara oss på längre. Sverige och arbetsmarknaden förändrades och vi har tvingats fatta nya beslut allt efter resans gång.

Vi har tvingats sadla om och börja jobba med annat.

Det är inte synd om oss för det! Jag berättar detta för att förklara att jag vet att man inte kan ta något för givet.

Idag får jag ut mitt stora behov av att skriva i den här bloggen. Men jag kan absolut inte leva på den, som någon som skrev till mig trodde.

Det är faktiskt mycket möjligt att den tid vi lever i nu bara är en parentes i historien. Som världen och det politiska läget ser ut känns ingenting säkert eller särskilt förutsägbart.

Det är mycket möjligt att hästar imorgon återigen är en ren överklassgrej.

Och jag vill bara säga: det är jätteviktigt att så många som möjligt kan fortsätta ha häst!

För utan kunder drabbas ju en lång rad yrken och näringar. Och hästnäringen är idag enorm, med större omsättning än hela hotell- och restaurangbranschen.

Först ut att tvingas sälja sina hästar vid en kraftig nedgång i ekonomin blir nog såna som Maria. Jag vet inte hur många procent av hästägarbeståndet som Mariorna utgör, men de är nog rätt många.

Näst i tur är det såna som jag själv.

Och så vidare.

Låt oss hoppas att det inte händer, eller att det dröjer.

Mina hästar är mitt hjärta, mitt liv. Jag vet inte vem jag skulle vara utan dem.

Men jag känner att det mullrar vid horisonten.

Efter allt jag varit med om tar jag ingenting för givet längre.