Stora Enso stallpellets
Stora Enso stallpellets

Inte synd om hästfolk

Inte synd om hästfolk

Av Ulrika Okategoriserade 07 Okt 2015

Har ni märkt en sak. Det är aldrig synd om oss hästmänniskor. Det kan aldrig vara synd om en människa som har en häst. Inte när man är sjuk heller.

Det är iallafall min erfarenhet. En människa som har en häst har det så bra att det aldrig, aldrig är synd om dem.

Jag blev varse detta för fyra-fem år sedan då jag drabbades av influensa samtidigt som jag gick med krycka på grund av ett långvarigt ljumsk- och ryggproblem. Jag var också ganska nyligen opererad i en axel.

I ett par år kunde jag knappt mocka, lyfta hinkar eller höbalar. Jag gjorde det ändå.

Men iallafall. Det var på vintern och jag var alltså sjuk och handikappad och beklagade mig lite på Facebook om att jag inte kunde sköta gården men att Försäkringskassan inte beviljade mig sjukskrivning, inte ens på halvtid. Någon föreslog att jag kanske kunde ta praktikanter som hjälp, och jag hakade på den diskussionen.

Då kom en bitter kommentar från en manlig bekant. “Det är frivilligt att ha hästgård. Du vet inte hur bra du har det. Du är som en östermalmsflicka som tycker att andra ska jobba för att du är rädd att bryta lösnaglarna”.

?????

Jag var dum och gick i diskussion. Sa att gården faktiskt var en verksamhet vid sidan av mina andra jobb, och att den tia i timmen jag kanske får över på arbetet med andras hästar inte går till några lösnaglar precis.

Men det hjälpte inte. Det var INTE synd om mig. Nu tyckte jag inte det heller, utan jag konstaterade bara att jag inte kunde sköta min gård och att Försäkringskassan inte kunde se det arbete man gör på en hästgård som en förvärvsinkomst, fast jag skattade för det. Och hade läkarintyg.

Säg att jag hade haft ett hundpensionat, eller var kobonde. Hade de varit lika ifrågasättande då?

Killen och jag kom ingen vart. Han antydde också att jag levde på min man vilket inte är sant, jag har jobbat sedan jag var 14. Han vet inte hur många jobb vi har eller vad vi försakar för att kunna bo kvar. Jag kände mig så kränkt att vår vänskap faktiskt slutade där.

Det här är en syn på hästfolk, speciellt på oss som har gårdar, som jag sedan fått bekräftad igen och igen. Den finns hos Försäkringskassan, arbetskamrater, släktingar, grannar. Man jobbar 7 dar i veckan, men har man häst och dessutom gård, då är det liksom rätt åt en om man blir sjuk.

Kom att tänka på detta nu när jag ligger raklång med sprängande huvudvärk, tror det är någon sorts förkylning.

Sjukskrivit mig har jag inte gjort på över tio år tror jag -det där var senaste gången jag ens försökte.

/Ulrika

Kommentarer