
”Inte alla män” goes horse sport. Jag tänker fortsätta skrika.
I förra veckan skrevs en text som publicerades i Tidningen Ridsport.
Och det är något med den som skaver.
Jag pratar om Björn Svenssons krönika ”Är tystnadskulturen ersatt med ”skrik på allt”?
Nu skrevs den texten innan den senaste skandalen med hoppryttaren brakade loss, men jag antar att Björn fortfarande tycker att det ”skriks på allt.”
Denna indignerade, småbittra inställning som många som är kopplade till eliten väljer.
Man måste också lyfta det som är bra med ridsporten, menar han.
Men, tänker jag, har vi inte gjort det jättemycket, jättelänge?
Vi har ju pratat massor om att hästsporten stärker barn och ungdomar, hur det gör dem handlingskraftiga och ansvarstagande.
Att många kvinnliga chefer är hästkvinnor.
Att sporten är jämställd i det att män och kvinnor tävlar mot varandra.
Med mera.
Björn skriver att för varje för hårt spänd nosgrimma borde det fotas en som inte sitter för hårt.
Det är ju som att säga att för varje våldtäkt det rapporteras om måste det också rapporteras om att många män inte begår våldtäkter.
”Inte alla män” goes horse sport.
”När det kommer till det extrema våld mot hästar vi sett förekommit i träningsverksamheter i Danmark, USA och Sverige känner jag och flera med mig inget behov av att utropa ett ställningstagande. It goes without saying.”
Okej, Björn. Du tycker inte att du behöver säga nåt emot det.
Det är bra att bryta tystnadskulturen, jag tänker bara inte vara den som gör det!
Det är samma resonemang de män har som inte tycker att de behöver stå upp mot våld mot kvinnor.
Björn tycker alltså inte att han behöver säga något mot eller om våldet.
Istället använder han sin röst till att ondgöra sig över de som gör det.
De som reagerar ”skriker på allt”.
I kommentarsfältet under skriver en känd uppfödare att ”mobben inte ska få bestämma”.
Det hon kallar mobben är den mest uppretade delen av allmänheten.
Jag kan också tycka att vissa ibland är helt rabiata och ofta har fel, men så länge deras vrede är större än sportens förmåga att göra rätt så kommer de att vinna mark.
Sen kan hästeliten stå där i sitt lilla ljusskygga hörn med en krympande Social License to Operate, och tycka att mobben minsann inte ska få bestämma och att de skriker på allt.
Björn Svensson skriver att man inte ska se ner på kritikerna och kalla dem okunniga som inget förstår. Det är ”lathet” enligt Björn.
Jag skulle snarare kalla det förakt.
En stilla undran: är det preskriberat att Björn själv för sju-åtta år sedan kallade just dessa människor för ”Lilla Lisa” som inget fattade?
Det blir lite ”inte alla hästmänniskor” över det här förhållningssättet.
Stackars alla ryttare som sköter sig, vi måste fota alla nosgrimmor som inte sitter för hårt!
Som om den icke hästkunniga delen av världen ens ser skillnad på nosgrimmor som sitter för hårt eller inte.
De ser blod och piskrapp och tvång.
Och det är dem vi måste visa den goda hästhanteringen, Björn!
Det är de som i slutändan avgör sportens öde.
Inte vi som redan är en del av hästvärlden.
Den enda framkomliga vägen är att sluta plåga hästar och sluta behandla personal som slavar och tjänstehjon som ska vara tacksamma.
Sluta tala om för de som reagear att de reagerar på fel sätt.
Det är svårt att lära gamla hundar sitta, men det som krävs är att eliten, utbildarna och uppfödarna sanerar branschen och sporten inifrån istället för att kritisera de som säger ifrån och belyser.
Nu skrek jag lite på allt här.
Och det kommer jag att fortsätta göra.
Jag vill använda min röst till utveckling, inte till att bittert försvara det gamla.