Ingen är längre höjd över all kritik. Något stort har hänt inom ridsporten.

Bomben slog ner under dressyr-EM. Charlotte Dujardin, en hyllad förebild som många älskar och ser upp till, blev diskvalificerad på grund av blod på hästens sida.

Mitt hjärta sjönk. Inte hon!!

Vi vet alla hur lätt något kan hända. Vilken ryttare som helst kan få skavsår av sadelgjorden på sin häst.

Vissa hästar får sår i mungiporna av nästan ingenting (vi upptäckte att en häst hade nickelallergi, när vi bytte till plast- och gummibett försvann de små jacken som så envist ville uppstå).

Hur som helst -något har hänt. Regler har börjat efterlevas på riktigt, och även stjärnor fälls idag för något som det nog hade setts mellan fingrarna med för bara några år sedan.

Det gör ont att inse att det var Charlotte Dujardin, själva sinnebilden av en empatisk ryttare som älskar sina hästar, som råkat göra illa sin häst.

Men samtidigt är det här ett stort steg framåt.

Det är inte alls länge sedan som stjärnor kom undan med vad som helst för att officials var för fega med att ingripa.

Inte nu längre! Opinionen, modet att ifrågasätta, har drivit fram detta.

Det är riskabelt att kritisera något eller någon inom hästsporten. Människor rusar till storms antingen för att försvara det de själva gör eller människor de känner eller ser upp till.

Vi är liksom lite små på det sättet, vi människor. Även de smartare av oss är känslostyrda varelser. Vi kan vara hur vettiga som helst tills det rör oss själva eller någon vi ser upp till.

Men vi måste forstätta orka diskutera och driva på.

Nu händer något -på riktigt! Regler tas på allvar. Och sporten tvingas till förändring.

Att reglerna efterlevs på det sätt vi ser nu är ett stort steg framåt. Jag lider med Dujardin, och även om hon är en av de mjukaste dressyrryttarna tror jag ändå det var bra att det var just en älskad stjärna som blev diskad, om någon nu skulle bli det.

Det höjer sportens cred och moraliska nivå.

Efterdiskussionen borde rimligen handla om sporrar.

Ridsporten tycks ha vaknat upp till att vi måste börja städa i vår egen paddock. Vi har kanske insett att det inte är vi själva som kommer att avgöra hästsportens framtid, utan en opinion utanför vår värld.

Därför -och för hästarnas skull – är det viktigt att vi rör oss framåt och håller jämna steg med dessa strömningar i tiden.

För vi vill väl kunna rida även i framtiden?