Hur man når ut med sin blogg och varför jag inte vet hur många läsare jag har.
Då och då får jag frågan hur många läsare jag har.
– Ingen aning, svarar jag.
Och det här helt sant, för det varierar. Det är från inlägg till inlägg.
Det här inlägget till exempel kommer gissningsvis få relativt få läsningar.
Hur många följare jag har vet jag dock. Det står på min sida.
Just nu ska det vara 26 772 personer.
Det tillkommer några, men det försvinner också följare hela tiden.
Så är det för alla som har någon form av plattform.
Folk kommer och går.
Under året som gått har jag bloggat lite mindre, på grund av att jag skrivit en bok, och det har stulit mitt fokus lite.
Först trodde jag att det skulle innebära att många skulle lämna mig som följare, men det har legat ganska oförändrat faktiskt.
Jag tog hur som helst en titt på min statistik, något som jag är bedrövligt ointresserad av för det mesta.
Hur mycket folk läser går upp och ner, jag orkar inte hålla reda på det.
Däremot kan det vara lite kul att kika på VILKA som följer och läser.
Till exempel ser jag att det är rent bedrövligt sned könsfördelning på vilka som läser mig.
Inte ens fem procent män!
Illa!
På bilden kan jag också se att jag har många följare kring min hemstad Stockholm, medan skåningarna är mindre intresserade av Ponnymamman.
Mmm, jag har faktiskt flera av mina värsta haters där nere där de säger ”rullebör” (skottkärra) och ”dummare” (domare)…
Tidigare kunde jag se att jag hade följare över hela världen. Typ att det fanns folk i Malaysia och Sydamerika som följde Ponnymamman.
Nu är statistikverktyget trubbigare, men jag kan iallfall se att jag har en massa följare i Norge och Finland, det ärr ju kul!
oznorWO
VAD av allt man skriver folk kommer klicka på har jag med åren fått en ganska bra känsla för, men jag har inte alltid rätt.
Till exempel kunde jag aldrig förutspå att min mans lilla simtur med vår hund skulle få över en halv miljon visningar.
Helt sjukt!
På den bilden kan man också se att ett inlägg som hette ”Gratis är gott” fick många klick.
Det inlägget handlade om att jag tycker att medryttare ska betala om de får rida privatägda hästar.
Snacka om öm tå!
Till alla som har en blogg och undrar hur man får höga siffror kan jag ge ett litet tips: lufta dina åsikter, och gör det starkt!
Linda inte in något.
Men -du måste stå pall för de motreaktioner du får… För de kommer, believe me.
Du kan inte vara orolig och tänka ”vad kommer den och den säga nu” inför varenda inlägg, utan ut med det du tänker bara.
Låt den förtryckta ADHD-ungen i dig skrika ut.
Sedan kan du inte enbart vara en åsiktsmaskin, för då blir det tjatigt. Det är bra om du också har lite humor eller visar andra sidor.
Ibland blir jag kallad för ”influencer”.
Det är jag INTE!
En influencer får grejer som de utan att reflektera visar upp mot pengar och ljuger om att de använder.
Sorry, I don’t do that.
Jag har haft några sponsorer som velat att jag ska jobba så, och jag har gjort några enstaka grejer, men varje gång skriker det bara NEJ i mig.
Jag hatar det.
Det är inte min grej bara.
Jag har haft annonser, det är en helt annan sak och det gillar jag, men för tillfället tjänar jag inte ett ruttet lingon på bloggen faktiskt.
Det är lugnt. Jag har aldrig skrivit den för att tjäna pengar på den, det har då och då poppat upp som en bonus bara.
Jag sadlar om lite grann och blir författare nu.
Efter den bok som snart är klar kommer jag skriva fler.
Jag kommer fortsätta med bloggen parallellt.
Det är länge sedan jag var ponnymamma, jag har länge funderat att byta namn. Jag har bara inte kommit fram till något bra.
Några förslag?
Följ mig gärna på min nya insta: @ponnymamman.se