Home alone. En dag måste man släppa.

Home alone. En dag måste man släppa.

Posted by Ulrika in Okategoriserade 06 maj 2018

There is a first time for everything.

En sådan sak är när ens barn för första gången ska åka själv på tävling.

Utan mamma och pappa.

I vårt fall blev det utlandstävling denna första gång! Saga tävlade i helgen i Sopot, Polen.

Vi fick erbjudandet att Saga kunde åka med en annan familj ner, en familj vi känner och vet att det funkar med, bästa Berglunds som bor i Upplands Väsby.

Det lät bra! Alltid bra att kunna dela på kostnader.

Ska jag vara ärlig var jag även lättad att slippa köra hela den vägen med färja och hela skiten.

Iallafall. Det blir nyttigt för Saga att sköta allting själv och inte ha någon “hästskötare” med, tänkte vi.

Och sen tänkte vi att vi, eller någon av oss, kanske kunde ta en flygbiljett ner.

Men vi fick en oväntad utgift så det blev inga pengar över till det. Vi resonerade som så att det var bättre att stanna hemma och jobba lite extra.

Att Saga skulle klara det var jag inte orolig för. Hon är inte söndercurlad och hjälplös.

I många familjer spriter mamma och pappa som små illrar som betjänter.

Vi vet också tävlingsfamiljer där “barnet” inte rent psykiskt klarar av att mamma avviker några timmar.

Att Saga själv skulle sköta allt, både häst, sig själv, tider, foder, veterinärbesiktnigar, ridning och tävling helt själv var helt enkelt inget vi nämnvärt oroade oss för.

Min enda farhåga var, vad skulle hända om Saga skulle ha en olycka? Om hon eller hästen behövde vård?

Men jag var trygg i förvissning
om att en massa bekanta var där och skulle rycka ut isåfall.

Även Berglunds lämnade sin tjej, Amanda, i Polen med två hästar. De måste också jobba.

Ungdomar klarar mer än man tror, bara man vågar släppa taget.

Det här var Sagas och Aldries andra tvåstjärniga fälttävlan (den första för en knapp månad sedan gick utmärkt). De gjorde en utmärkt dressyr och hade två ner i hoppningen, det är ok när man gått upp en klass.

Och sedan gjorde de en felfri terräng, som alltid.

När man vankar av och an där hemma
och kollar på appen hur det går, då är man nervös! Men inte mer nervös än man är på plats.

Jag måste erkänna att det var lite skönt att vara hemma. Ägna sig åt de andra hästarna, rida själv, inte behöva skjutsa, inga träningar att köra till.

Ta hand om vårarbete som uppstår. Jag har till och med planterat lite vårblommor!

Det kommer en dag då man måste släppa. En del föräldrar har svårt med det. Tävlandet har ju blivit även deras liv, eftersom de i åratal lagt ner all fritid, allt engagemang och ofta även alla pengar på det.

Men en dag kommer dagen. Det var en milstolpe, både för oss och för Saga.

Navelsträngen är lång och töjbar, och än är den inte av på länge. Naturligvits kommer vi vara med på de allra flesta tävlingar även i fortsättningen.

Saga ringde hem flera gånger, inte för att be om något utan enbart för att prata.

Alla föräldrar är olika. Jag ger mycket frihet under ansvar, och har inga kontrollbehov.

I sommar ska Saga ta körkort. Jag er fram emot det. Kanske kan jag snart själv hålla en röd tråd i min egen ridning och fullt ut kunna ägna mig åt min egen häst, ta en lektion då och då.

Att uppfostra barnen är att förbereda dem för livet.

Nästa uppgift blir att släppa dem. Ut i livet.

Planen för året är SM i Strömsholm i början av juni, därefter Nordiska Mästerskapen i Finland i juli.

Vi gör ingen EM-satsning i år, det klokaste för både häst och ryttare är att Saga och Aldrie utan stress får etablera sig på tvåstjärnig nivå.

Dock kommer vi åka på ett EM-kval, det vill säga en lång, internationell tvåstjärnig tävling.

Till vilket land får vi se.

Kommentarer från Facebook