Hästsportens rangordning -de som kan ta betalt och de som inte kan det.

Mitt senaste inlägg om att tränarna tycks ha tappat elever under lågkonjunkturen renderade nya intressanta diskussioner i kommentarsfältet.

Det fick mig att tänka på hur oerhört rangordnad den samlade yrkeskåren kring hästar är.

För länge sedan var rangordningen militär.

Idag handlar det om andra saker.

Stjärnorna står högt naturligtvis, och de manliga speciellt.

Det handlar mycket om beundran.

Intressant nog tycks det vara de som äger fastigheterna som krävs för hästhållning och träning som står lägst i rang.

Med det menar jag att det är de som får minst betalt i förhållande till sina utgifter och nedlagd tid.

De delar bottenplatsen med hästskötarna, en grupp som länge utnyttjades gratis mot mat och husrum och löften att vara nära hästar och kanske få rida lite.

Idag har hästskötarna utbildning och ingen jobbar väl gratis längre men deras lön är rejält kass ändå.

Och – det här är provocerande jag vet, men det är många som har att vinna på att de fortsätter vara lägst i rang, för när alla ska ha bra betalt då är det ju hejdå med allt, eller hur.

Högst i rang i hästvärlden står veterinärerna, tränarna och, lite överraskande kanske, hovslagarna.

Iallfall om man tittar strikt på vad de tjänar.

Sedan finns en massa andra yrken som hästmassörer, sadelutprovare och så vidare, men dessa kanske inte har dessa sysselsättningar som huvudinkomst utan som biinkomster.

Prylmarknaden och foderframställningen är ytterligare näringar som lever helt eller delvis på hästfolket.

Om vi tittar på veterinärerna så har de minst fem års högskoleutbildning och ska ha bra betalt (nu går jag inte in på rovdriftsföretagen som i sin tur tjänar pengar både på veterinärerna OCH djurägarna här).

Sedan har vi hovslagarna, som tar rejält betalt bara för att de helt enkelt är oumbärliga.

Och så har vi tränarna, som kan tjäna bra, vissa tjänar väldigt bra.

Ni kan själva räkna ut vad en hopptränare håvar in på en lektion med 4-6 elever.

Ibland hemma hos sig själva, men ofta också genom att göra regelbundna turnéer i andras stall och ridhus där de oftast inte betalar för sin arbetsplats utan bara får pengar från eleverna.

Det här är typiskt en sån grej som passerat lite under radarn.

Tränarna glider runt som nån sorts halvgudar som inte betalar för att få tjäna pengar i andras ridhus.

De bjuds på fika och blir fjäskade för. De tar sina pengar och hoppar in i sin bil och åker till nästa stall.

Är det här okej?

Tja, så länge det får hållas är det väl det.

En marknad är en marknad och där betalar folk så länge som de tycker att de har något ut av det hela.

Tills smärtgränsen är nådd helt enkelt.

Idag ser tränarna ett sviktande elevunderlag och det är antagligen för att de hänger lösast i gruppen högbetalda inom näringen.

De är högt i rang men inte livsviktiga.

Träning kan man avstå från eller minska ner på ett tag, men man måste betala veterinär, hovskötare och foderleverantörer.

Men hur kommer det sig att fastighetsägarna, det vill säga stallägarna och de som har ridhus och banor, saker som kostar rejält både att köpa, bygga, underhålla och driva, inte har tagit skäligt betalt genom åren?

Och uppfödarna. De är ju verkligen nödvändiga för utan hästar ingen ridning, ingen sport.

Dessa två grupper är faktiskt oumbärliga, men kan sällan fullt ut ta betalt för sin produkt och sin tid.

Är det för att konkurrensen är dålig, finns det för många stall och banor?

För många hobbyavlare som säljer under produktionskostnad, som inte ens har koll på vad produktionskostnad är?

Inom hästvärlden gör vi som vi alltid har gjort, och nya tankar möter starkt motstånd.

De som redan har en god position brukar vara snabba med att försvara varför just de ska ha skitbra betalt eller en massa fördelar.

Eller varför de ska få fortsätta göra som de alltid gjort. Klart man inte vill ändra på nåt man tjänar på.

Men jag undrar om det inte kommer att möbleras om lite i lagren snart.

Kriser brukar betyda utveckling och jag tror att det vi går igenom nu kommer att leda till en kraftfull utveckling.

Sedan om det leder till att medelklassporten snart är ett minne blott eller hur det kommer se ut vet jag inte, det ser väl inte helt ljust ut.

Men förändring kan vi nog vänta oss.

Utvecklingen är oroväckande, men intressant.