Handen på hjärtat -vi hästmänniskor är miljöbovar.
En sak har plågat mig ända sedan jag köpte häst igen för snart 20 år sedan.
Miljögrejen.
Det faktum att vår hobby/sport/livsstil är så energikrävande.
För handen på hjärtat, vi hästmänniskor är faktiskt värsta miljöbovarna.
Jag kan se en del av er bli vita (eller röda) i ansiktet nu, jag kan se er skaka på huvudet, jag kan se förnekelsens alla mekanismer gå igång på högvarv.
Precis som de gjorde när hästmedia nyligen spred den här artikeln om att hästhagar är ett miljöproblem.
I kommentarerna kunde man se att många la sig i en nästan aggressiv försvarsställning.
För vi vill inte tänka på det här!
Gör ett experiment och ta upp miljöfrågan på en middag med hästfolk. Jag lovar, de kommer att skruva på sig, titta lite hit och dit, vända sig mot nån annan och byta ämne.
Miljön är en blind fläck hos oss hästmänniskor. En öm tå, en elefant i rummet.
Men hästfolk. Vi måste kunna inse det. Vi ÄR miljöbovar!
Det är lätt att tänka att vadå, vi bor på landet och lever nära naturen, hur kan vi vara miljöbovar?
Jomen av tusen olika skäl! Jag tänker på det här jämt:
* När jag tittar på högen med ensilageplast.
* När jag för andra gången på en vecka ska köra min dotter på träning fem mil bort -hon tränar dressyr på skrittavstånd, men till hoppning och terräng måste vi köra.
* När vi tävlar. Närmaste tävlingsplatsen för fälttävlan är en timme bort, men oftast måste vi köra till Östergötland eller Skåne. Det är många liter bensin det.
* När jag är på stora evenemang och tittar ut över montrarna med alla miljoner prylar, de flesta ganska onödiga.
Igår kväll räknade jag ut att om en häst som äter 12 kilo ensilage om dagen blir 23-24 år gammal kommer den ensam att ha förbrukat motsvarande 2 kvadratkilometer ensilageplast.
Två kvadratkilometer! Ensilageplast består av 12 lager plast.
Försökte hitta info om vad exakt som händer med ensilageplast som återvinns, men hittade inget.
Puh! För att mildra mitt dåliga samvete tänker jag att jag inte har inte ätit kött sedan 80-talet. Och några Thailandsresor har vi inte råd med.
Och inget avstånd har jag till hästarna heller eftersom vi har dem hemma. Det finns ju de som kör åtta-tio mil om dan till och från hästen.
Jag använder närproducerat foder och skulle aldrig köpa en saltsten från Himalaya. Jobbar hemma på gården gör jag också mestadels.
Våra hästar äter färskfoder (läs: gräs direkt från marken) 5 månader om året, så mina hästar kanske ”bara” konsumerar 1,5 kvadratkilomter ensilageplast i tolv skikt under sin livstid.
Och just jag är ingen storkonsument av prylar; jag rider ännu i ett par omsulade, dragkejdebytta ridstövlar från 2001.
ÄH! Inga undanflykter håller! Jag och min familj belastar antagligen miljön massor mer än många andra. Genom vår livsstil med hästgård, ridning och tävling.
Hur kan jag bli bättre? Hur kan vi alla bli det?
Jag vill verkligen.