Glömde berätta att vi betäckt henne på nytt.

Ibland blir ett inlägg väldigt mycket mer läst än man väntat sig.

Ett sånt var gårdagens på Instagram där jag skrev varför vi aldrig sålde min dotters tävlingshäst.

Hon hade absolut kunnat gå flera år till på hög nivå.

Och när Saga 21 år gammal kom och sa att hon inte kunde tävla vidare (massa olika skäl) uppstod självklart tanken att vi kanske borde sälja.

Men jag bara bävade för hur lång tid det skulle ta att ens hitta en ryttare som skulle passa den här mycket speciella och extremkänsliga hästen.

Det ska stämma i tre grenar, och hon är jättesvår i banhoppningen.

Det finns hästar som kan passa ganska många ryttare.

Och så finns det hästar som… väldigt lätt kan hamna fel.

Att se henne hamna fel och blir stressad av det och sen kanske säljas igen och igen, det hade varit mardrömslikt för oss.

Jag vill inskärpa att detta är en häst som gillar att tävla.

Så det var inte för att hon skulle slippa det vi behöll henne.

Någon skrev ”vad skönt för henne att bara gå i skogen” men det är inte alls vad hon bara gör.

Hon rids i dressyr och på uteritter, vi galopptränar henne för att hålla kondisen uppe och så har jag en modig och duktig tjej, Elin, som luftar henne på terrängbanan ibland.

Det är det bästa hon vet.

Hon blir så otroligt glad när hon får hoppa terräng.

Hade vi sålt henne som dressyrhäst, vilket var på tapeten, hade hon aldrig fått göra det mer.

Tycker hästar det är skönt att sluta tävla?

Ja, en del hästar tror jag absolut tycker det.

Vi hade en ponny på lån som verkligen hatade just tävling.

Han hoppade hus och var underbar att rida hemma, men på tävling stannade han alltid ut sig.

Det hade varit samma sak hos ägaren.

Efter några försök slapp han tävla men vi hade honom ändå i ett år, sen fick ägaren tillbaka honom.

Men iallfall. Aldrie, Sagas för tillfället avställda tävlingshäst, älskar att tävla.

När vi för första gången på länge skulle lasta henne (vi skulle åka till ett sandtag för att galoppträna) hörde hon hur rampen fälldes ner på lastbilen därute, spetsade öronen och såg glad ut.

Hon stod på gången och liksom började lysa.

”Tjooo, lastbilen, ska det hända nåt kul nu?”

Sen sprang hon glatt in i lastbilen.

Det finns folk som tror att alla hästar hatar att tävla.

För dem är allt sånt djurplågeri.

Jag kan bara beklaga att de aldrig upplevt en sån häst som vi har.

Och som Sagas ponny Bonnie Bee var.

Det är en fröjd att äga och rida och resa med såna hästar.

Hur som helst.

Det var en sak till som jag inte nämnde i mitt inlägg igår.

Hon är Breeders-vinnare.

Breeders är ett avelschampionat för unghästar. Hon vann det 2013 med sin uppfödare Tord Westergren i sadeln.

Hennes mor, morfar och mormor gick alla fyrstjärnig fälttävlan och hon har aldrig varit halt eller skadad.

Det är ju såna ston som ska betäckas, dock är de ofta upptagna av tävling långt upp i åren.

När det nu har blivit så här så vore det i mina ögon nästan kriminellt att inte ta vara på hennes gener.

Som några kanske minns att jag berättade kastade Aldrie tvillingar i början av mars.

Det var väldigt tråkigt och vi var väldigt ledsna.

Vi har nu låtit betäcka henne igen.

Om en vecka är det koll.

Jag kan bara hoppas på det bästa. Jag fick fyra föl i rad, plupp, plupp, plupp, plupp, inga problem. Sedan två tragedier efter varann.

Till sist ska jag skriva att jag förstår att inte alla kan behålla fina tävlingshästar.

Jag kan det för att jag har en egen gård.

Det är svårare om man står med en hög stallhyra att betala. Eller har en valack, eller ponny.

Vi har också sålt några hästar, vi sålde tex Sagas ponnyer.

Man ska ju inte gå och bli en hoarder, liksom.

Men Aldrie, hon får stanna hos oss till slutet.

Det bara är så.