
Frisörskräck och hopplöst hår -en omöjlig kombo. En sommarblondin berättar.
Jag är en sommarblondin.
Eller, blondin och blondin, det var väl lite att ta i. Lite som att sminka sig för en gångs skull och kalla sig Drag Queen.
Jag är väl lite ”åt det ljusa hållet”.
På somrarna alltså.
Det blir några försiktiga blonda slingor i ett annars ganska boring hår som varken är ljust eller mörkt.
Det där om vad jag egentligen har för hårfärg är helt beroende på vem du frågar.
Jag var en gång au-pair i en familj där mannen hade sagt till vänner på en middag att jag var blond medan kvinnan hade sagt nää, hon är mörk!
I mitt pass från när jag var 13 år står det att jag är mörkblond.
En rysk hårfrisörska sa en gång att i hennes land kallas den där färgen för potatisfärg.
”Micket vanligt, inte så roligt”.
Härligt. ”Jag har potatishår”. Vem vill inte säga det?
En annan frisör sa att blond är inte en färg, det är en hårkvalitet.
Ni vet, tunt, flygigt, elektriskt, hopplöst.
Jag har ett sånt hår, fast utan den vackra blonda färgen som i rättvisans namn borde höra till.
Jag är iallfall en sådär som slingar sitt hår lite ljust innan sommaren,väldigt försiktigt.
Sen på höstkanten kommer jag på att jag inte alls trivs i ljust hår, inte alls är nån jävla blondin.
Att det inte är jag, att jag inte ens känner igen mig själv i spegeln och sen färgar över det med… nån annan färg.
Följt av lite olika reaktioner i omgivningen.
Min dotter sa en dag:
– Mamma, varför inte bara vara grå?
Ni kan inte ana hur stött jag blev.
– GRÅ? Men lilla vän, för att vara grå måste man ju VARA grå!
Jag har inte fått så jättemycket grått ännu.
Några strån, framför allt mitt uppe på huvudet, har jag.
Och några i tinningen.
Men inte så att jag kan göra en Camilla Läckberg och ”vara grå”.
Jag tycker förvisso att grått hår kan vara väldigt snyggt.
Min mamma har silvervitt hår och det är snyggt.
Och min svägerska Maria har ett tjockt, blyertsgrått hårsvall. Det är också snyggt.
Men på mig… näää…. Jag är liksom inte där än.
Potatisfärgen är seg.
Jag har alltså ett hår som är varken ljust eller mörkt och inte ens kan bestämma sig för att bli ordentligt grått!
I augusti, senast i september kommer sommarblondinen som sagt på att hon inte kan gå omkring och se ut sådär.
Med sjaskig, torr gammal solbränna och potatisblaha rötter som blir allt längre.
Det är då hon åker till affären och börjar syna kartongerna.
Ljust guldbrun, medium hasselnöt, cognac.
Mmm. Det är ju så att man vill smaka på färgerna!
Hon tar någon och det blir ungefär samma sak varje gång: antingen någon supermesigt ljusbrunt hår eller för mörkt.
I värsta fall drar det åt rött.
Och förlåt nu alla rödhåriga, rött hår är snyggt på er, det är snyggt på jättemånga men nu ska jag berätta en lite skräckhistoria.
När jag var 14 år bodde vi nära en hårfrisörska, och på något sätt skaffade jag mig ett jobb hos henne.
Hon hette Rita, var 26 år och i min värld var hon medelålders.
Jag kom dit på lördagar och sopade hår, svarade i telefon, skrev ner bokningar, kokade kaffe som jag serverade i plastmuggar med en pepparkaka.
Och så sköljde jag peramentrullar.
Oj vad jag sköljde permanentrullar! Damerna satt bakåtlutade i tvättstolarna och jag gjorde allt för att inte skålla dem eller orsaka att vatten sipprade ner i nacken på dem.
Efter stängning städade jag och åt jättemånga pepparkakor.
Iallafall, en dag sa Rita till mig att jag hade så fisig hårfärg!
Om jag skulle jobba hos henne kunde jag inte se ut sådär!
Hon skulle helt gratis färga mitt hår.
Och jag vågade inte säga nej.
Dagen efter gick jag på skakande ben till skolan med signalrött hår.
Alltså, jag såg ut som ett stoppljus!
Och nu måste ni förstå att när jag var fjorton var det inga fjortonåringar som färgade håret.
Det fanns bara inte.
Så när jag gick genom skolans långa korridorer bara tystnade det omkring mig.
Långt i förväg tystnade det. Sedan satte ett aptjatter igång när jag väl passerat.
Iallafall. På fredagen kom min pappa flygofficeren hem.
Han var, och är, faktiskt en väldigt stabil och sansad man men nu blev han helt galen.
Jag minns inte orden han skrek till mig men jag minns vad han röt åt Rita på telefon.
– Nu färgar du tillbaka håret på henne! Omedelbart!
Skamsen lommade jag bort till Rita.
Men tyvärr gick det inte på den tiden att ta bort rött hår och färga om det till potatisfärg så hon la i en mörkbrun.
Då blev håret istället mörkbrunt med röda reflexer i.
Och helt plötsligt blev en massa killar kära i mig och alla tyckte det var skitsnyggt!
Och plötsligt började fler färga håret!
Jag blev liksom en trendsetter, med en massa åsikter om mig som följd.
Jag jobbade kvar hos Rita i åtminstone ett år till.
Nästa grej Rita gjorde var att klippa en Prinsessan-Diana-frisyr på mig, för nu hade håret bivit så förstört att det knappt gick att borsta ut det.
Jag hade drabbats av den tidens farsot kluvna hårtoppar.
Jag såg ut som Carola när hon slog igenom med ”Främling” i den där gula overallen.
Först knallrött, sedan långt och mörkt och snyggt och sen kort mörk Prinsessan Diana/Carola och liksom sönderfrätt.
Rita orsakade hos mig en livslång frisörskräck som har gjort att jag alla oftast har klippt mig själv och varit väldigt mesig och tråkig med mitt hår.
Ja ja. Under livet har jag för det allra mesta valt att ha ett mörkare hår.
Mörkare än jag egen egentligen har. Det är lättast och det finns många snygga bruna.
Men i år har jag bestämt mig för att trotsa the urge att färga över det sommarblonda.
Jag ska trotsa min blondskräck -och min frisörskräck.
Jag ska faktiskt gå till en frisör och slinga om mig!
Försöka behålla det ljusa över vintern.
Hålla ut.
För när man blir äldre kan det bli lite hårt mot ansiktet med mörkfärgat.
Det är aldrig försent att ta itu med sina demoner.