Första veckan med Aldrie.
Då har hon varit hos oss i en dryg vecka, vår nya häst NuEller Aldrie.
Vi har inte gjort något särskilt. Vi hade tankar på att åka till Åkerbo i Östergötland på tävling, men det var nog onödigt tidigt. Bättre att hon fick landa i lugn och ro hos oss.
Det var pirrigt att åka och hämta henne. Det var en av de sista sommarlovsdagarna och Saga och jag körde ner till Motala.
Westergrens var på semester. Vi hämtade Aldrie och skulle lasta henne. Vi hade sett henne gå in i både transport och lastbil, världens mest lättlastade häst.
Därför blev vi helt överrumplade när hon först gick in i vår transport, men omedelbart backade ur!
Hon frustade och luktade och tittade: WTF?? Det här är ju inte den jag brukar åka i!
Och sedan skulle hon bara inte gå in.
Hon var som fastvuxen. Inget funkade, men vi hade kommit överens om att INTE tappa tålamodet. Efter nästan två timmar hände dock just det. Jag tappade tålamodet lite. Slog ihop mina handflator och röt “nu får du gå in!”
Och då gick hon in! PUUH!
Nästa pärs var på E4:an. Aldrie stod som ett ljus länge, men rätt som det var efter Nyköping hörde vi värsta tumultet därbak.
Det dundrade och smällde. Min puls rusade upp och jag stannade vid vägrenen. Fruktansvärt med jättelångtradare som strök förbi tätt inpå. Först förstod vi inte vad som hänt men sedan såg jag att hon hade trampat av sig ett transportskydd till hälften på ena bakbenet.
Hon var rädd för det flaxande transportskyddet. Det fanns inte en chans att få av det eller rätta till det, och att öppna där bak och lasta ur hade ju varit självmord. Vi fick åka vidare och hoppas på det bästa.
Och nästa prövning blev stockholmstrafiken i rusning. Jag säger er att den är helvetet.
Jag hamnar aldrig, ALDRIG i rusningstrafiken om jag kan undvika det, och vi hade inte gjort det heller om Aldrie bara hade gått in.
Men nu var det så. Hade tänkt ta färjan för en gångs skull, enbart för hästens bästa, men vi missade den med fem, tio minuter.
Essingeleden. En åtta filer bred trög massa av bilar som knappt rör sig. Motorcyklar som tränger sig fram tätt inpå. Lastbilar, bussar, personbilar, allt.
Till råga på allt kom nu en ambulans med sirenerna på och skulle förbi.
Jag var snustorr i halsen av stress och bad till makterna att inte transportskyddet (och trafiken) skulle ställa till med ny panik.
Men hon stod snällt stilla och nu fick hon dessutom se ett tunnelbanetåg som svishade förbi oss uppe på Tranebergsbron. En av de högsta av Stockholms 52 broar.
För oss som bor på Mälaröarna är Drottningholm en stor lättnad. När vi ser Drottningholm och färdas över vattnet nerför bron som förbinder den grötiga storstan med vår lantliga idyll, då vet vi att vi snart kan andas ut.
Vi var nästan där. Men vafan! Vad hände nu då! BROÖPPNING!
Fattades bara.
Det är också helvetet. Hundratals bilar stoppas däruppe för att nån jäkla söndagsseglare ska förbi. Jag vet en som födde barn i bilen på bron för att hon inte kom till BB! Rimligt!?
Höll på att gå sönder där i kön.
Men när vi äntligen, ÄNTLIGEN kunde rulla nerför bron och såg Drottningholm, då började jag andas igen.
Duktiga häst som klarade det där! När vi kom hem fick hon vara i en box i ett par timmar. Sedan släppte vi ut henne i en stor, frodig gräshage på en dryg hektar.
Första dagen gjorde vi ingenting med Aldrie. Hon fick bara vara ute och se sig omkring och spana in hästarna i hagarna runt omkring. Det var ändå första gången i sitt nioåriga liv hon flyttade.
Dag två tog Saga en skritt-tur på egen hand. Dagarna efter några lugna uteritter med sällskap, här är det vår medryttare Tyra som hänger med på Crescendo.
Under helgen jobbade jag som journalist på hopp-SM på Sundbyholm i Eskilstuna. Det var skoj, men då såg jag inte röken av våra hästar på några dar.
Helena Persson vann, Jacob Hellström vann silver och Daniel Zetterman brons.
En bild på lillebror Alexander Z också, som tog fjärdeplatsen:
En kväll gick Saga till grannens ridbana och red lite dressyr, och igår red de några kilometer till hippologen och unghästutbildaren Hanna Hagtorn Bratt, för en liten hoppträning.
Det är hoppningen som varit ett litet krångelmoment med Aldrie, för vissa ryttare. Det har visst varit rena lotteriet vem som kunnat rida henne och inte.
Kemi, tur, något annat? Vem vet. Vad det än är så funkar det med Saga, och vi hoppas det håller i sig.
Aldrie såg väldigt glad ut när hon fick vara med på träning.
I förrgår kom hovslagaren. Bästa, strömsholmsutbildade Robban. I hela Aldries liv är det bara Tord som skott henne, alltid. Men det gick så bra så.
– Det är så här de ska vara, skojade Robban, med tydlig passus till våra dumfuxar.
Till helgen får Aldrie se mer av huvudstaden, för då ska hon och Saga åka till anrika gamla Ryttarstadion och träna terräng för Uffe Johansson.
Därför gjorde vi en liten provlastning idag, bra för att checka av. Hon gick in.
Vi älskar fullblod och hästar med mycket fullblod i. Alla hästar som jag fått verklig kontakt med har haft mycket blod.
Men risken finns att man med känsliga hästar kan bli lite överdrivet försiktig. Mesig, i värsta fall. Men de behöver precis lika mycket ramar, om inte mer. Ramar är ju trygghet.
Och nu har vi här en extremt välhanterad och väluppfostrad häst, och den ska fortsätta vara det.
Det känns hur som helst helt fantastiskt roligt att Aldrie är här, att det är vår egen häst som vi kan fatta egna beslut om och att en ny resa äntligen kan börja. För vi har faktiskt haft ett ganska tungt år.
Fortsättning följer. Trevlig helg alla!
Följ oss gärna på Instagram: Ulrika: Ponnymammans Saga: sagaasss