Följ med din tid -eller bli en dinosaurie.
Under helgen efter Beerbaumgate har jag fått meddelanden.
”Jag såg den och den göra det och det ”(kända namn). ”Mina ridlärare barrerade hästar med bommar med spik på, sent på kvällarna när de trodde att alla hade åkt hem.”
Hästeriet har ett fult bagage som vi inte gärna vill tänka på och som i delar finns kvar än idag.
Det var vanligare förr. Elak träning (läs: tvång och misshandel) var något som många oreflekterat ägnade sig åt. Och det förekommer som ni vet ännu.
Vi som är äldre vet, och många av oss har också någon gång varit hårda mot nån häst, jag själv inräknad.
Ni vet hur det lät förr: ”visa vem som bestämmer!”
Vi fostrades i det där.
Att hästar surade när man spände sadelgjorden skulle bestraffas, man strävade inte efter att förstå varför hästen uppvisade tecken på obehag.
Sedan är det ju inte lätt: håller man på att bli översprungen av 600 kilo häst måste man ju ta till åtgärder, och det snabbt.
Gränssättning är ofrånkomligt även om gränssättning i stunden innebär ett visst obehag.
Men iallfall. Det är själva INSTÄLLNINGEN till vad vi gör med hästar som har förändrats.
Den processen är igång sedan länge, och den går inte att stoppa.
Den pågår inom hästkretsar och utanför dem.
Den här gamla inställningen: hästen är till för mig. Hästens energi är till för mig så därför får den inte göra av med energi i hagen. Hästens största glädje ska vara när jag kommer; alltså tar jag bort andra glädjeämnen som hage, kompisar, rörelsefrihet, gräs.
En av Sveriges största dressyrprofiler har sagt att höjdpunkten på hästens dag ska vara den timme hon kommer och rider den.
Den där i grunden superegoistiska inställningen, den finns ännu men ter sig allt mer mossig och knarrig. Rent av bisarr.
Under 2010-talet rasade debatten om bland annat dressyren.
Kamerorna som nu fanns i varje människas ficka avslöjade otäcka träningsmetoder.
Rollkuren kritiserades hårt och förbjöds i Schweiz.
De som gick i bräschen sågs som extremister som saknade kunskap -men titta nu.
Titta nu vad som skett!
Vi ser en underbar mjuk dressyr vara på frammarsch, framför allt hos många yngre ryttare.
Bett har diskuterats livligt och vissa ryttare rider nu även svårare dressyr på vanliga tränsbett.
Det går faktiskt framåt!
Vi kan vara bättre, vi kan utvecklas!
Och de som gick i bräschen, de fick mycket stryk.
Precis som de feminister som en gång i tiden såg till att du och jag har de rättigheter vi idag tar för givna, de mötte -och stod pall för- ett oerhört motstånd på sin tid.
Suffragetterna i England som stred för kvinnlig rösträtt kastades i fängelse och misshandlades. Några dog.
Var de extrema? Absolut.
Men de satte fart på saker.
Ibland är det inte förrän någon är lite för mycket och går lite för långt som något händer.
Någon skrev i mitt kommentarsfält att hästsporten saknar sjukdomsinsikt.
Det är tyvärr huvudet på spiken. Man fattar inte vad andra klart och tydligt ser.
Det kan inte upprepas för ofta: det är inte vi som avgör hästsportens framtiden, det är omvärlden.
Låt oss tillsammans kämpa emot allt i ridningen som är präglat av våld och tvång.
För hästarnas skull -men även för att våra barnbarn också ska få glädjen av att umgås med hästar och rida.
Och -låt oss inte vara rädda för svallande debatter. Hårda debatter är inte farliga i sig -de driver saker framåt.
De har gjort skillnad i dressyren, och Beerbaumgate kan förhoppningsvis göra någon nytta också.
Om en och annan kändis får ta en smäll i processen, jag tror det är oundvikligt. Och kanske nödvändigt. Annars kommer förändringen ta för lång tid.
Deras lidande av att hamna i stråkastarljuset är hur som helst oändligt mycket mindre än hästarnas lidande varit under århundraden i människans våld, förlåt tjänst.
Häng med din tid eller bli en dinosaurie.
New times are a coming.
Följ mig gärna på Instagram: @ponnymamman.se