Fler lätta tävlingar behövs!
Det roligaste med terräng är att det är så jäkla roligt! Därför har vi några gånger arrangerat en liten enkel tävling hemma hos oss där man helt utan press och på lättaste tänkbara nivå får prova på att hoppa pyttesmå stockar, ta ett litet upp- och nerhopp, rida i vattengrav och annat skoj.
Vi har kallat klasserna för superlätt (0-30 cm), lätt (50-70 cm), någon klass till för de som är lite säkrare och så har Saga och Elin haft uppvisning på slutet. Alla får rosett oavsett hur det går och man får skritta runt om man vill.
Och det har varit SÅ uppskattat! Vi kallar denna lilla happening för Stavsäter Open och vi gör den tillsammasn med en liten förening som heter Färentuna Ryttare. Folk har kommit på fina hopp- eller dressyrhästar, på islandshästar, ponnyer, fullblod, travare, allt möjligt. Och vi har haft så KUL! Folk har tjatat efteråt: när blir det igen? Spannet på deltagarna har varit från en 4-åring som leds runt av sin mamma till Saga som red EM i somras till Kerstin, 62.
Nå, nu när nu hösten var så fin och torr tänkte vi att vi kör väl en liten tävling trots att terrängsäsongen egentligen är över. Jag gick ut på en lokal hästsida på Facebook -och det bara rasade in anmälningar. Det slutade på 43 starter och jag fick nästan andnöd -hur skulle detta gå?
Många ville komma och öva innan, så vi ordnade grupper som fick träning av Saga. Det är så roligt när folk som är spända i början tar några skutt och märker att det inte är så svårt och skiner upp som solar och skickar glada meddelande efteråt.
Hursomhelst, saker som inte fick hända hände. Saga föll av vår unghäst och fick en spricka i armen, så uppvisningsklassen fick strykas. Sedan, efter två månaders idel solsken började det regna… och det kom mer, och mer, och mer.
Vi blev tvungna att ställa in. Det gjorde uppriktigt ont i mig, men jag ville inte att någon skulle gå omkull och skada sig. Det som avgjorde var att vi inte har en vettig parkering. Parkeringen var tänkt i en stor hage, och den var nu alldeles sur. Det hade blivit lervälling överallt.
Det slutade med att ett fåtal från det närmaste grannskapet ändå skrittade hit och red den superlätta klassen i trav. Det var inga hopp att tala om utan små saker som gick att kliva över.
En eftertanke är att det verkar finnas ett enormt sug efter att få prova på “fälttävlan” under extremt lätta och opretentiösa former. Att vi med vår enkla träningsbana och utan klubb eller förening på några dagar fick 43 anmälnigar och att nästan alla anmälde sig till klasserna under 70 centimeter tyder på det.
Här har vi dagens yngsta deltagare, Ellinor fyra år på sin ponny Casper. Även de klarade den Superlätta klassen med hjälp av mamma som sprang med.
Att hitta in i sporten fälttävlan har för just oss inte varit lätt. I vår kommun, som är en av landets mest hästtäta, finns inte enda klubb som håller på med fälttävlan. Det var i början ett mindre detektivarbete att hitta träningar och att orientera sig i det hela.
Man får inte ordna tävlingar hur som helst. Men jag vet att vi med vår enkla, inofficiella, opretentiösa lektävling tänt intresset hos flera unga ryttare som nu är ute och tävlar på riktigt. Det värmer mitt hjärta varje gång jag i sociala medier ser att de varit ute på en P70 eller P80.
Sugar Cup är en liten lätt terrängtävling för barn som kommit på senare år. Jag tror det skulle vara poppis med något liknande för vuxna. Fler lätta tävlingar och mindre krångel tror jag skulle kunna lyfta sporten på sikt.
/Ulrika
Sofia fem år och Pricken fick rosett.
