En underlig morgon. Och en härlig helg på Ryttis.

Lördag

06.45 Mobilen spelar sin lilla upp- och -hoppa -visa.

06.45 – 06.50 ligger och känner efter. Något är ovant, behagligt ovant.

Inser med förvåning att jag sovit hela natten utan att vakna med spänningar i nacken och utan att ligga vaken under vargtimmen och tänka på de bekymmer i livet som för tillfället plågar en trippeljobbande småföretagare.

Jag känner också en relativ mjukhet i kroppen som jag inte är van vid.

06.58. Kliver upp och undrar vad jag ska ha på mig den här tävlingsdagen. Än är det sommar -jag rafsar åt mig ett par tajts och en klänning.

07.01 Går ut i stallet för att fodra, men då har Saga redan gjort det! Och hon har släppt ut tävlingshästarna också i morgonsolen för att de ska få äta lite gräs innan vi åker.

Vilken konstig men härlig morgon!

07.15 Saga går bananas med flugsmällan inne i huset. Livet på en hästgård innebär oundvikligen flugor.

– Hur faan kommer de in!? skriker hon.

Jag säger att hon inte borde spilla energi på flugorna nu utan äta frukost men hon fortsätter vara rasande på dem.

– Du låter flugor styra dig, det är inte smart, hör jag mig själv säga.

Och jag undrar fortfarande hur jag kan vara pigg nästan utan att ens ha fått kaffe!

07.20 Gör mitt livsviktiga kaffe, som dock denna morgon faktiskt känns lite mindre livsviktigt än vanligt, och kokar ägg som blir perfekta.

Jag glömde dem inte på spisen som jag ofta gör tills det börjar bolma svart rök.

07.40 Mystiken tätnar. Varför är jag så pigg? Jag kollar att passen är med i bilen och lite sånt, fyller vattenflaskor. Jag har koll och mår bra och är på gott humör. Detta är inget annat än ett mirakel.

– Livet ser verkligen helt annorlunda ut när man har sovit gott, säger jag till familjen.

Saga stirrar häpen på mig. Mamma utsövd! När hände det sist liksom?!

08.10. Maken går runt i kalsonger och tramsar med hunden. Saga ligger i soffan och beklagar sig över något.

– Vi ska lasta om fem minuter, är ni medvetna om det? säger jag.

08.33 Saga tar in Aldrie i stallet, hon har rullat sig och hennes fina knoppar är sabbade. Dramat är ett faktum.

Jag är dock oförklarligt lugn och hjälper till att borsta bort leran.

08.40. Maken går runt i kalsonger och borstar tänderna.

– Jag är klar! gurglar han.

– Ser det, säger jag.

Det är som det alltid är. Det är alltid någon av oss som hojtar “jag är klar” fast hen står i underkläderna.

Det är faktiskt lika ofta jag.

Varför hade jag sovit bra? Jag TROR att det var för att jag innan sängdags uthärdade 20 minuter på den här spikmattan (mer om det längre fram i tiden när jag testat den mer).

08.54 Vi lastar, vi stannar och tankar, Saga somnar i bilen. Vädret är strålande, allt är med, vi tjafsar inte och det blir rena högsommarvärmen!

Ryttis är fantastiskt, men parkeringen får man ta som den är. Inget problem för härdade fältisar.

Aldrie gjorde en för dagen aningen svag dressyr av ett skäl, men glänste i hoppningen med en fin nolla.

Det var magiskt att få se henne hoppa där på den stora gräsbanan, mitt i huvudstaden!

Vår fyraåring Crescendo (som var ute på sitt livs första tävling) hade plötsligt tappat en sko och fick gå dressyren med bara en doja. Trots att han där det skulle vara höger galopp valde att istället visa upp en finfin vänster, alltså förvänd galopp (vilket visserligen var imponerande men inte riktigt vad domarna ville se) fick han exakt samma dressyrprocent som Aldrie -60%.

Till Crescendos hoppning upptäckte vi att han nu tappat den andra skon också! Med mjuk sandbana på framhoppningen och den härliga gräsbanan valde Saga ändå att prova.

Och den fina lilla killen tog sig runt hela banan! Dock rev han kombinationen, men det får man om man är fyra år och har tappat båda framskorna.

Där blev vi allt lite tårögda…

21.00 Spikmatteunder eller ej, på kvällen var vi alla halvdöda av trötthet och sen var det jag som fick slå på två skor på lillen framfötter.

21.30 Jag hittade några gamla skor som var hans. Tappskokompetensen kom väl till pass.

Inte var det vackert, men de kom på iallafall. Obs, det är inte klart här…

Idag söndag var det terrrängdag. Har jag skrivit redan hur fantastiskt det känns att åka IN TILL STAN för fälttävlan?

Även om trafiken är en påfrestande historia.

När Saga red terrängen fick jag sitta i släpet och vakta fyraåringen som först blev mycket upprörd när hans madame gick iväg och försökte riva hela släpet, sedan somnade med mulen mot mitt huvud.

I Equipe kunde jag se att Saga och Aldrie var felfria med skitbra tid. Bedriften räckte inte till placering, men till ett väl genomfört kval.

Nu var det dags för Crescendo, men han ville inte hoppa någon terrängbana han! Tidigt i banan stannade han ut sig på ett hinder som måhända såg lite stort ut eller något. Nu får det räcka med det hä spektakletr, nu vill jag hem, sa han.

Ja ja, det var som sagt en fyraåring på sin första tävling. Det gör absolut inget. Han får skrittpromenera nu en vecka.

Ingen press, utan allt ska bara vara roligt för så unga hästar.

Han fick komma ut på tävling, vi får se det som träning bara.

Båda dagarna hade vi fantastisk hjälp av LINA, vår medryttare sedan 15 år! Hon och jag red in Crescendo tillsammans för ett och ett halvt år sedan.

Tack Lina för att du finns där, och står ut med Familjen Kaos.

Väl hemma släppte vi ihop Aldrie och Crescendo. Vi har tänkt göra det ett tag men har inte kunnat av olika skäl, och Aldrie var glad att äntligen få en hagkompis.

Nu är det söndag kl 18.49 och jag är helt död.

När man lägger sig ner efter en helg med fälttävlan, det är då man känner det. Att man nog egentligen utan att man märkt det har blivit överkörd av en lastbil.

Jag är så cement-trött, så överkörd, så i behov av värktabletter och den där spikmattan.

Det var en härlig tävling, en härlig helg. Med full sommarvärme.

Minnesvärt helt enkelt.

Följ oss gärna på Instagram: Ulrika: Ponnymammans Saga: Sagaasss