Det var hundens fel. The typical jag en vanlig dag.

Alltid ställer jag klockan på sju. Jag gör alltid det. Men av någon anledning tänkte jag den här kvällen att äsch, hunden väcker en ju alltid ändå. Så jag ställde inte klockan.

Och hunden brukar alltid komma och väcka en precis INNAN sju.

Även denna morgon väckte hon mig med en slabbig puss i ansiktet.

Bara det att klockan var 8.30! Vafan! Hunden hade försovit sig!

Upp som en nyårsraket och ut och ge hästarna försenad frukost och ut i hagen med dem och sen gå morgonpromenad med jycken.

Magen växer på mitt dräktiga sto:

Jag är så morgontrött att jag knappt är vid medvetande under de där promenaderna. Men jag hann inte så långt innan jag såg en fin, blänkande bil som körde in på vår uppfart.

Hmm hmm…

JA! Det var ju en kattkund som skulle komma! Men herregud, var klockan redan nio!?

Knatade tillbaks och tog emot kattkunden, osminkad och rufsig och klädd i makens jättestora, smutsiga mockningsjacka. Ammoniaksura gummistövlar på fötterna.

Alltså, när det kommer folk från Bromma och stan, i rena bilar som kostat en halv mille och raskatter som lever på oxfilé och räkor, då kan man inte se ut som en uteliggare som sovit i en gödselstack!

Men som tur var var det en stammis som jag kunde ursäkta mig för-puh!

Sedan satt jag och gjorde försenat skrivjobb och försökte sköta ekonomi i ett par timmar.

Varje fredag mitt på dan måste jag skjutsa Saga in till civilisationen. Hon har bara några lektioner på eftermiddagen på fredagar och bussjävlarna går knappt längre. Det privata bussbolaget har dragit in ungefär varannan buss de senaste åren.

På vägen in stannade jag till vid Konsum för att hämta ut ett paket som vår samarbetspartner Lami-Celll skickat.

In och hämta paketet, sen såg jag att Ann Margrets häst stod bunden utanför.

Hon gör så där, Ann Margret. Åker och handlar med hästen, ibland med vagn. Jag var bara tvungen att ta en bild på den!

Hon hade lagt sina tillhörigheter på en sten. Orka handla med hjälm och spö liksom.

Och sen, när vi var nästan var ända inne i stan, ringde det.

– Hej, det är Åsa på Konsum!

– Hej Åsa.

– Du glömde ditt paket på parkeringen,

– OJ!! Gjorde jag!?

– Ja. Och plånboken.

– Men hjälp! Det måste vara för att jag tog en bild av Ann Margrets häst som stod utanför!

– Ja det var hon som kom in med paketet och plånboken!

Jeezes! Detta är så JAG alltså. Satte av Saga, körde drygt tre mil igen, hämtade ut paketet och plånboken lite skamset.

Åsa var där.

– Tack Åsa för att du ringde. Fy, jag måste ha en semla, var har ni gömt dem? sa jag.

– De är tyvärr slut! sa Åsa.

Hon ville också ha en semla. Där stod vi och led en stund tillsammans.

Hjälmen var attans fin alltså. De här grejerna vi får av Lami-Cell går mestadels till Saga, för det är ju hon som är ung och snygg och tävlar och visar upp dem, men nu när jag har börjat rida igen så tycker jag att jag kan få nåt också.

Jag tar den här hjälmen faktiskt!

De hade slängt ner ett fin schabrak också. Jag tar det med.

Ja, och sedan har jag hela vintern lovat Saga att vi ska gå på stan någon dag, kanske shoppa lite rent av, och den här dan var ju ändå helt konstig.

Inget mer vettigt kunde rimligtvis bli gjort, så jag gav med mig och åkte in till stan. Igen.

Fortfarande frustrerad över att semlorna var slut på Konsum propsade jag på att gå på café. Och där var vi ju bara tvungna att provade de där nya semlorna som någon hittat på.

UUÄÄHHH!!! Jag säger er, gott folk, AKTA ER! Tre tuggor är goda, sen vill man kräkas!

Sen köpte jag en t-shirt för att känna att ja inte hade åkt in på “shopping” helt i onödan.

När vi kom hem hade jag allt stalljobb kvar. Saga hade gjort sitt (mockningen) men mitt var kvar.

Innan jag skulle somna analyserade jag varför dagen blivit så fel och konstig. Kom fram till att det var för att hunden försovit sig.

Det var hundens fel allting, japp.

Följ oss gärna på Instagram: Ulrika: Ponnymammans Saga: Sagaasss