Det måste handla om resultat. Inte om att vara omtyckt.
Så den nye förbundskaptenen i fälttävlan börjar sitt uppdrag med mobbning.
Han som vi hoppades så mycket på. Han som skulle vara en frisk fläkt, en ny positiv figur, en ny början efter en turbulent tid.
Ett oskrivet kort som skulle ha en frisk synvinkel utifrån. Att han inte bor i Sverige sågs som en tillgång. Långt bort från den lilla svenska ankdammen skulle han komma in, med friskt blod och en ny anda.
Det var vad vi hoppades på.
Han börjar med att mobba.
För vad annat kan man kalla tilltaget att peta en av de absolut bästa och mest rutinerade ryttarna som Sverige har från landslaget?
En ryttare med fem OS i ryggen, en massa andra mästerskap och som alltid är försedd med bra hästar?
En ikon tamejfan, vars hästar håller långt upp i åren.
På inga andra grunder än att han “inte har förtroende” för henne?
Han som aldrig jobbat med henne, knappt har pratat med henne ens.
De hade kunnat bygga en egen, helt ny relation.
Vad har Fredrik Bergendorff emot Linda Algotsson? Han har utgått från ett uttalande i lokaltidningen Barometern, där Linda säger att hon inte vill underkasta sig en förbundskapten igen -hon syftade då på samarbetet med den senaste förbundskaptenen som inte funkade så bra.
Men man får inte glömma att Linda är gammal i gården och har haft andra förbundskaptener. Som det funkat med.
Kan Fredrik Bergendorff inte se längre än till vad som hände i fjol?
Han har “pratat med en massa folk”. Vilka har han pratat med? Andra elitryttare sägs det.
Hur och varför låter han sig påverkas av vad andra säger?
Är det inte hans uppgift att skapa en egen relation med var och en av landslagsryttarna?
Istället för att göra vad de flesta hoppades, att lägga det brända slagfältet bakom sig och som en riktig ledare kavla upp ärmarna och jobba på att skapa goda relationer väljer han att ta över gamla konflikter -andras konflikter – och föra dem vidare in i framtiden.
Det oskrivna kortet var nog inte så oskrivet.
Som någon skrev i en tråd: om man får vara med i ett landslag eller ej får aldrig någonsin hänga på hur bra man är på att slicka röv! Man är där för att göra det man är bra på, att rida, för sig själv och för sitt land.
Högpresterande personer med vinnarskalle är inte alltid de lättaste.
Men det måste handla om resultat! Det får aldrig någonsin bli personligt.
Jag ger mig inte ofta in i debatter om eliten, men detta är inget annat än häpnadsväckande. Och upprörande.
Jag har ikväll letat och letat på Svenska Ridsportförbundets hemsida om det finns något skrivet om hur förbundskaptener ska jobba. Om det finns några stadgar för deras arbete, några rättesnören.
Jag hittade inget. Det står bara att ledare ska hålla hög nivå och annat som är lite luddigt och lämnar fältet fritt för tolkningar.
Jag antar att det är helt upp till Fredrik Bergendorff att göra som han vill.
Vem fan är jag då? En morsa bara, som inte har mer erfarenhet av landslag än det på ponny 2013 -2015. Inte fan var alla bästisar i det laget, men de tog ändå medalj.
En morsa bara, som tyckte det var som att komma hem att komma in i denna härliga sport som en gång var som “en enda stor familj”.
Kan svensk fälttävlan komma tillbaks till det?
Kan vi få LUGN OCH RO i fälttävlanssporten?
Jag vet att det är vad många önskar sig.
Men då kan vi inte ha förbundskaptener som börjar med att mobba ut sina bästa.
Det går bara inte.