Det magiska lilla ordet ”tack”.

Hästvärlden är full av osynliga grupper som sällan får uppskattning.

En är de där schyssta typerna som ordnar träningar.

De som på sin fritid drar ihop kurser, eller ser till att en tränare kommer ut.

Jag gjorde det själv i fyra -fem år för att vi ville ha hoppträning.

Och vi hoppade, varje vecka. Det var en härlig tid. Nu har jag tyvärr inte tillgång till det ridhuset längre.

En dressytränare ordnade jag kurser åt ibland också.

Jag tyckte om det, men lite otacksamt kunde det vara ibland. Gratis lektioner fick jag absolut inte. Ofta fick man tjata på folk att svara.

Och man fick sällan ett tack, varken från tränarna som fick tjäna sina pengar, eller från ryttarna eller deras föräldrar.

Däremot kunde man få klagomål. På underlag, belysning, andra ryttare, att det inte var sandat på gårdsplanen.

“Jag vill inte rida med A för hon hjälper aldrig till att bära bort, och B är alltid i vägen och C bara pratar med tränaren hela tiden”.

Det var ganska ofta jag som gick och mockade efter andra som bara pulat in hästar och ponnys i transporten och stuckit.

De hade brådis förstås.

Och så alla avbokningar. Det var nästan alltid samma personer som avbokade sent.

Jag tänkte på detta när jag själv nyligen glömde att svara på en förfrågan om Saga ville träna för en namnkunnig tränare. Fy, nu var ju jag den där otacksamma människan!

Om du nu kommer på att du faktiskt regelbundet får den här servicen av någon oavlönad, halvt osynlig tränings-fixare, varför inte visa lite uppskattning?

Ett litet “tack för att du fixar” kan värma mer än du tror. Eller varför inte skramla till en liten julklapp som kan lämnas över samtidigt som ni ger en till tränaren?

Du som är tränare kanske också kan komma ihåg att visa uppskattning till den här personen?

Ett litet tack kan vara allt som behövs för att vederbörande ska vilja fortsätta.

“Tack”. Ett magiskt litet ord.

Följ oss gärna på Instagram: Ulrika: Ponnymammans Saga: Sagaasss