De globala hästevenemangen har börjat göra mig illamående. LGCT är inte hållbart.
Det är bara mitten av juni men sommaren är redan julivarm.
Det frasar under mina fötter av brunt, torrt gräs när jag skyndar mig uppför backen från hagen för stänga av vattenkranen så att inte vattenbunkarna rinner över.
Under dagen får jag dåligt samvete för att jag vattnar min majsodling.
Bladen har börjat gulna lite, ska det bli någon majs måste de få vatten.
Men inte slösa vatten! Grundvattnet har nätt och jämnt återställts sedan 2018 och nu är vi där igen uppenbarligen.
Sol, sol, sol på väderkartorna, under överskådlig tid.
Precis så här var det 2018. Inte en droppe regn från början av maj och fram till någon vecka in i augusti.
Denna fruktansvärda sommar då alla var som galna efter foder. För oss slutade det med att vi köpte nåt skit från Torneå. När vi öppnade balarna var det bara skräp. Gräs javisst, men usel kvalitet och i varje bal var det pinnar, sly, löv, vass.
De hade uppenbarligen slagit någon gammal träda och sålt till dumma sörlänningar som hade panik.
På 90-talet hade man studsat upp och ner av glädje över väderkartorna som idag är standard.
Och som idag inger fasa.
Tomas Ledins gamla låt där sommaren är kort och det mesta regnar bort är verkligen från en annan tid.
Vad ska mina hästar äta i höst?
Jag ringer och messar min foderleverantör och frågar hur det ser ut, om han har något fjolrårsfoder att avvara.
Inget svar.
Det kommer ett sms från nån helt annan. HEEYY! Ska du på Longines Global Champions Tour?
Nej, jag ska inte det.
Jag har ingen lust.
Jovisst, det är magiskt på många sätt med stora evenemang. Jag har själv varit där. Här är jag och Saga på LGCT för kanske fyra år sen.
Men de här groteska hästtävlingarna där man flyger med hästar över hela den kokande planeten har börjat göra mig illamående.
Det är bara mitten av juni men högsommarvärme.
Gräset frasar torrt under mina skor när jag går till hagarna för att fylla på vatten.
Med vilken rätt fortsätter eliten att speeda upp den katastrof som mänskligheten nu är inne i?
Den som bara har börjat och som vi inte vet hur den kommer slå och utvecklas.
För att inte tala om företagen som sponsrar toppryttarna.
Vi kan ta Malin och Peders välgörare HM till exempel.
Ingen har väl missat hur kläder som precis som hästarna i LGCT forslas över hela planeten, och hur de dumpar tonvis med kläder i Afrika?
Och alla vet vi att arbetsförhållandena i HM:s textilfabriker i Asien inte är direkt härliga.
Ändå handlar väl de flesta av oss där någon gång.
Vi måste ju tänka på vår egen plånbok, jo så är det.
Och jag förstår att Malin och Peder inte bara kan byta sponsorer hur som helst, jag förstår att de är till 100% beroende.
Jag vet av egen erfarenhet att det ger munkavle att vara beroende av en sponsor.
Och jag har själv varit med och skitat ner platenen.
Men. Hur länge ska vi inom hästsporten ha skygglapparna kvar angående den klimatpåverkan vi har?
Har vi gett upp?
Kommer vi fortsätta att åka runt i gamla stinkande lastbilar tills däcken smälter på dem, kommer eliten fortsätta flyga omkring med hästar för att ingen lagstiftning ännu finns emot det?
Sorry to be a party pooper.
Men det är så mycket smuts över hästsporten.
En smuts som känns som ett aksmoln på min himmel.
Gräset frasar torrt under mina fötter.
Kan vi göra nåt åt det här?
Eller galopperar vi bara på rakt emot avgrunden för att vi inget vill se?