Därför får vi inte bukt med ridsportens problem.

Ridsporten är en ankdamm.

Med ganska infekterat vatten.

Alla känner alla, mer eller mindre. Där sitter vi och trängs i baljan.

Så fort man känner någon, ser upp till någon eller har affärer ihop med någon så blir det komplicerat.

Då har man plötsligt svårt att vara professionell. Allt blir personligt.

Vissa slipper krav som ställs på andra.

Att hästar är mångas hela liv och levebröd gör att det tas väldigt hårt på allting. De har ingen annan värld att pusta ut i, som ger perspektiv och balans.

Vid konflikter blir det extra tydligt hur intrasslade alla är i varann. Det finns ingen distans till någonting.

De personliga kontakterna, vänskapsbanden, hästaffärerna, de dolda hållhakarna, idoliseringen.

Det är det nät som ridsporten är vävd av, och som också är nätet vi fastnar i varje gång vi vill ha en förändring där i ankdammen.

Det nät som hindrar ett proffessionellt och rationellt förhållningssätt.

Hästvärlden är för liten.

Folk är alltför involverade i varandra.

Och vårt förbund är svagt, långsamt, ängsligt och otydligt.

För de sitter också där i ankdammen.

Därför får vi inte bukt med de problem som finns i ridsporten.