
Dags för en mästerskapsfond, SvRf?
Crowd funding är fantastiskt.
I crowd funding mår alla parter bra: både den som får hjälpen, och den som ger.
Den som ger blir via sitt givande delaktig.
Crowd funding är helt och hållet frivilligt, och med swish väljer man summan själv. De som hjälpte oss swishade från 10 kr och uppåt.
Det känns bra att stötta, och det känns bra att få stöd. Man får faktiskt lite hopp om människan 🙂
Jag gick som i ett sockervaddsmoln av lycka när jag såg vad mina läsare var villiga att göra för oss.
Tills några inlägg på Facebook stack hål på den rosa bubblan.
Dessa inlägg satte fingret på två frågor: är det okej att själv be om pengar, och vem ska betala elittävlingar?
Ett inlägg menade att man borde skämmas att åka på tävling för skänkta pengar när människor svälter i världen.
Med den inställningen borde man skämmas att tävla över huvud taget, eller ens rida, eftersom ingen enligt detta synsätt bör göra någonting roligt alls eller ha det bra så länge folk svälter i världen.
Det andra inlägget menade att det inte är okej att tigga pengar, och att det är ovärdigt för föräldrar att göra det. Hen menade att familjerna redan innan de kommit till barnens uttagning på något sätt borde fått ett stöd som gjorde det möjligt.
Och det sistnämnda kan jag ju hålla med om.
Vi måste ha några saker klara för oss:
Ridning är dyrt, tävling är dyrare. Elitsatsningar kostar satan!
Ingen som kan åka runt och tävla eller ens har råd att äga, sko och föda en häst är i egentlig mening fattig, men en elitsatsning går på en hiskelig massa pengar -varje år.
Varför är det fint att bli sponsrad av företag, men fult att bli sponsrad av frivilliga via swish?
Det här med swish anses uppenbarligen inte riktigt rumsrent av alla, det fick jag klart för mig häromkvällen, och jag kan inte fatta varför.
Jag vet familjer som belånar huset år efter år. Och jag vet några som förra året inte kunde skicka sitt uttagna barn till EM alls.
DET är ovärdigt! Att inte få hjälp i ett sånt läge.
Om inte alla i resultattoppen har möjlighet att åka betyder det att ridsporten inte tar till vara på alla talanger!
Skulle fotbollen låta Zlatan stanna hemma för att han inte hade råd med resan?
Självklart inte. Man tänker annorlunda i lagsporter.
Jag menar inte att förbundet ska betala för all tävling. Men när man nått så långt som det över huvud taget går; blivit uttagen att representera sitt land?
Här är ett tips till förbundet: starta en fond för ponnyryttare, juniorer och young riders som säkerställer att alla uttagna kan åka på mästerskapen.
En mästerskapsfond.
Då kan ni stötta de talanger som nu stupar vid målsnöret.
Att rikast får tävla mest är vi vana vid i ridsporten, men egentligen är det osportsligt.
Att personliga resurser ska avgöra vem av de kvalade och uttagna som åker på mästerskap är åt helsike!
Crowd funding är det nya svarta. Kunde jag på några dagar samla in till två EM och lite till, då kan Ridsportförbundet lätt hitta ett sätt att ta vara på alla talanger.
Sist och slutligen: det är 2017 och jag tycker vi kan göra upp med det här med skuld och skam.
Jag tänker inte skämmas för att jag följde en läsares råd och la ut mitt nummer för swish.
Och jag skäms inte för att det inte ständigt ligger tiotusentals kronor på mitt bankkonto och bara väntar på att få läggas på internationella mästerskap.
Inte för en sekund skäms jag för det.
Mästerskapsfond, förbundet. Kan det va nåt?