Stora Enso stallpellets
Stora Enso stallpellets

Byta tränare -ångestfyllt och svårt. Men ibland nödvändigt.

Byta tränare -ångestfyllt och svårt. Men ibland nödvändigt.

Av Ulrika Okategoriserade 08 Dec 2017

Det finns mycket som är svårt i det här med hästar.

En sådan sak är att välja tränare.

Förr eller senare kommer man till en punkt då man behöver förändra något.
De allra flesta som vill framåt hamnar i läget där de behöver byta tränare.

Själv hade jag för länge sedan otroligt svårt att sluta på ridskolan,
trots att jag hade köpt en egen häst.

Tydligen satt jag ihop med ridskolan via någon konstig navelsträng som jag hade otroligt svårt att klippa. Jag tyckte om min lilla grupp också, vi som red tillsammans på fredagar.

Vem ska man rida för?

Det är så mycket som ska klicka. Nivå på ekipaget, ambitionsnivå hos ryttaren, personlighet, kemi.

I början av mitt privathästliv red jag för en hes, äldre dam av den gamla skolan.

Hon var fruktansvärt elak, och vid något skede fick jag nog bara, och slutade rida för henne.

Jag var en hobbyridande återvändare som börjat om,
i det skedet behövde jag mest uppmuntran, och så fick jag bara höra hur kass och usel jag var och hur dålig min häst var (det första stämde, men inte det andra).

Jag tänkte: vad vill jag ha ut av den här timmen? Vill jag bli ledsen och nertryckt eller vill jag ha en konstruktiv, stöttande tränare som tar mig framåt?

Det är möjligt att jag på den tiden var en hopplös teflon-elev,
men hon var inte konstruktiv och stöttande.

Därefter följde några olika. Jag sökte i det skedet tränare som fokuserade på det positiva.

Vi hade under några år en hopptränare,
Christoffer Gottlieb, som var väldigt bra för väldigt många på olika nivåer.

Han gjorde allting roligt, och vi gick framåt.


Saga red också för honom under flera år,
och han lade grunden för hennes ridning.

Det var en härlig tid, tyvärr flyttade han till Göteborg för några år sedan.

I ett senare skede hade jag en dressyrtränare som röt till lite och som upplyste mig om diverse obehagliga sanningar.

Det behövde jag också -då.
Och nu kunde jag ta det.

På högre nivåer är det naturligtvis en helt annan bild, till exempel behöver Saga få ut andra saker av sina träningar än jag ur mina. Ryttare på hög nivå rider inte bara för att det är roligt.

Hålla fast eller bryta upp? Man behöver förstås en röd tråd. Jag vill inte förespråka att hatta runt hos fyra- fem olika.

Samtidigt måste jag medge att det ofta går framåt när man byter.

Att ha en hemmatränare och då och då varva med en spetstränare med lite högre “värdebokstav” är ett bra koncept.

Men om man nu verkligen vill byta tränare. Om man kört fast och det blivit som ett gammalt äktenskap och inget nytt händer?

När tränaren inte har en plan för dig,
när hen avbokar varannan gång eller fimpar sin cigarett och säger “jaha, vad vill du göra idag då?”

Hur byter man tränare utan att göra sin nuvarande ledsen? För de BLIR ledsna! Oavsett nivå.

Framför allt blir de ledsna om man bara försvinner, och de sedan märker att man tränar för någon annan.

Saga bytte en gång dressyrtränare i samband med att tränaren flyttade några mil och det blev jobbigt för oss att köra. Det är ett skäl som alla kan förstå.

Men om man bara känner att man kört fast och vill byta till någon annan i närheten?

Ångest!

Kommentarer