Bästa disciplinnämnden. Det här var väldigt, väldigt orättvist och skevt.

Bästa disciplinnämnden.

Nu blev det väl ändå lite skevt här?

Jag baxnade när jag läste den här länken där det står att ni friade några ryttare som åkt på tävling trots att det fanns en sjuk häst på anläggningen.

Den stod på en helt annan del av anläggningen nämligen.

Som många säkert minns blev jag och min dotter avstängda så det sjöng om det på grund av en mycket likartad omständighet.

I min anföran till er beskrev jag precis samma sak, att hästen i fråga gick på en helt annan del av gården och inte var med de andra hästarna.

Den befann sig sedan tre veckor på bete, det var ett sto som kastade (det visade sig senare att det var abortvirus EHV-4), kastningen skedde på betet och hästen fick vara kvar isolerad där på betet. Flera hundra meter från stallet, på mark som inte ens tillhör vår egen gård.

Det är inte svårt alls att isolera en häst på de stora ytor vi har. Skyddsavstånden hölls med råge. Stoet var inte ens sjukt, och ingen annan häst heller. Det var efterbörd och sekret som ansågs kunna smitta, i två veckor, alltså kontaktsmitta.

Nå. Ni i disciplinnämnden valde att ge mig nio månaders avstängning.

Min dotter fick sex månader. Ni beklagade att ni inte dessutom kunde ta tillbaka min dotters SM-medalj.

* Fakta: ni dömde mig och min dotter extremt hårt.

* Fakta: ni friar nu personer som gjort ungefär samma sak under mycket likartade omständigheter.

Vår avstängning kom i kölvattnet av “Pelle-historien”. Inte ens mina jurister (som brukar vara väldigt objektiva och försöker se sakligt på allt) kunde undgå att se att domen nog hängde ihop med det faktum att jag är någon man vill få tyst på.

– Det är tveklöst så att de tar chansen att trycka till dig, sa en av dem. En brottmålsadvokat.

Det är inte så att jag inte inser allvaret i smittspridning. Tro mig, jag inser. Och jag vill inte döma de här ryttarna på något sätt. Det är faktiskt nästan helt omöjligt att träna och tävla och alltid göra rätt med det här.

Det är inte det den här texten handlar om.

Den handlar om att vi inte är “lika inför lagen” i ridsporten.

Disciplinnämnden utgörs av människor, och människor är bara människor, med de svagheter som människor har.

De här två domarna är helt extremt orättvisa. Och kom inte och säg att det inte har något att göra med att jag är jag, för det begriper precis alla.

Jag tog ett mycket mycket hårt straff. Min dotter också.

Det behöver inte de här andra människorna göra.

Jag är kvar i hästvärlden, mycket för min dotters skull.

Att hon fortfarande vill rida och tävla efter allt vi varit igenom är ett under.