Avundsjuka Anna
Anna kan inte rå för det. Hon är helt enkelt bara avundsjukt lagd. Det är liksom bara sådan som hon är. Missunnsam. Varje gång någon annan lyckas eller har tur går det som en svart, kall skugga genom Anna.
Dressyrtävlingen
Äntligen var det april och den lokala dressyrtävlingen i hemmaklubben närmade sig. Som Anna förberett sig! Hon hade tränat och tränat, hela vintern och våren! En halv förmögenhet hade hon lagt ut på lektioner, två stycken i veckan, och till och med kostat på sig en helgkurs för supertränaren från Holland!
Den kursen kostade lika mycket som weekendresan till London som sambon ville göra, men som Anna definitivt inte hade råd med! För hon måste ju träna inför årets viktigaste grej, hemmaklubbens årliga lokala dressyr!
Lätt A:1 fick det bli, som alltid. Det är konstigt, men hur Anna än tränar blir hon liksom aldrig bättre. Hon bara står och stampar, år efter år.
Och kommer hon någonsin framåt en liten, liten pyttebit så blir hästen halt eller får ont i ryggen och måste rehabiliteras i ett halvår, och sen står de där på ruta ett igen.
Ja det är inte lätt för Anna.
Först var Anna ganska nöjd med startlistan. Hon var absolut bland de bättre! Det fanns nog chans till en blågul rosett rent av!
Men vafan… Kvällen innan såg Anna att den där apan Charlotte från grannstallet med den superfina hästen från Belgien hade efteranmält sig. Skulle HON vara med!? De red ju Intermediaire normalt ju! Var det ens tillåtet!?
Nu ringde Anna upprörd runt till alla sina dressyrkompisar och frågade om man verkligen fick rida Intermediaire ena dagen och ett lätt A en annan dag. Jo då, det var fullt tillåtet. FY så nedrigt!
Så kom den stora dagen, och alla de välgödda hobbydressyrhästarna var blanka som speglar och knoppade enligt konstens alla regler. De lackade hovarna glänste som svarta skogstjärnar.
Anna blängde surt på Charlotte, men hälsade ändå när hon blev tvungen. De var ju facebookvänner, och Anna brukade sin avundsjuka till trots klicka gilla på alla hennes statusar om lyckade tävlingar.
Men… vad var det där för bett…! Hmmm…
Nu såg Anna sin chans. De välputsade stövlarna dundrade i plankgovlet när hon marscherade in på sekretariatet och bad att få tala med överdomaren. För denne förklarade hon att det faktiskt såg ut som om den där hästen från Belgien var försedd mot ett bett som stred mot reglerna! Ville han vara så vänlig och ta tag i det!
Belåtet betraktade Anna när Charlotte blev tvungen att gå åt sidan och tränsa av sin häst och visa upp bettet för överdomaren. En våg av välbehag sköljde genom Annas missunnsamma själ. Ha ha, nu skulle hon få!
Men vad nu! Hon tränsade på igen! Och satt upp i sadeln, och red in på framridningen! Hon fick rida! Anna fattade ingenting.
Det visade sig att bettet ifråga bara var förbjudet om det var tredelat. Var det oledat gick det bra.
Vad Anna aldrig märkte var att Charlottes bästa vän stod och betraktade Anna. Vars ansiktsuttryck och hållning stod att läsa som en öppen bok.
Charlotte knep den blågula rosetten, Anna själv gjorde en usel tävling. Med 54 procent hamnade hon näst sist, och skammen var nästan outhärdlig.
På kvällen gav hon sig på vinboxen och greppade telefonen. För alla som orkade höra på skyllde Anna ifrån sig på vädret, publiken, högtalarna, blommorna i hörnet och underlaget, hundar och paraplyer och barnvagnar. Allt, precis allt hade varit emot Anna idag!
Det var bara inte rättvist, så som hon hade tränat! Buhu!
Inte nog med att ritten gick uselt. På kvällen upptäckte Anna att tolv facebookvänner, inklusive Charlotte, försvunnit från hennes vänlista. Hela femton stycken hade avföljt henne på Instagram.
Karma hade haft sin gång.
Men inte heller denna händelse förändrade Anna. För är man missunnsam och avundsjuk så är man. Inget världen kan ändra på den saken.
Nästa kapitel: Besserwissern Bettan!
Följ oss gärna på Instagram: Ulrika: ulrikaeff Saga: sagaasss