Att hitta tillbaka till sin ridning.

Att hitta tillbaka till sin ridning.

Posted by Ulrika in Okategoriserade 27 dec 2015

På bilden ovan ser ni min lilla häst, 11-åriga halvblodet Denize som jag fött upp själv. Det är Saga som är pilot.

Men jag, jag rider knappt längre. Det finns tre skäl:

1. Vi köpte gård, och gårdar kräver enorma mängder arbete av ett slag som aldrig tar slut. Man tänker: jag rider när jag fixat stängslet/lagat boxdörren/är klar på återvinningsstationen. Men sen hinner eller orkar man inte eller måste åka och jobba.

2. Saga ville tävla och det drog iväg.

3. Vi har ingen ridbana.

Nummer tre har lagt väldiga krokben för mig. Vi har flera grannar med både ridbanor och ridhus, men de släpper inte in utomstående. Visst kan man rida ut, och det gör jag. Jag motionsrider hästarna en eller två gånger i veckan. Och jag tömkör i hagarna ibland.

Men jag är inte den sorten som tycker att uteritter är nog. Jag vill ha utveckling. För mig själv och för hästen.

Innan vi köpte gården hopptränade jag varje vecka och red dressyrlektion minst varannan vecka. Vi stod på ett ställe med ridhus och hade en jättebra och prisvärd hopptränare som kom till oss.

Man åkte till stallet, var där sina två timmar och RED.

Man ägnade INTE de där två timmarna åt att springa runt och resa upp stolp, slita med ensilageplast, tömma gödselstackar och rensa avlopp.

Idag tycker jag det låter som höjden av lyx med en ridlektion i veckan. Sedan jag tappade bort min ridning har kroppen blivit svagare, jag har fått sämre balans och har gått upp i vikt. Och framför allt har jag tappat tråden.

Men iallafall. På juldagen fyllde jag år, och jag gav mig själv en hopplektion för Sagas hemma-hopptränare Helena. Jag hade bett om låga hinder på grund av allmän ringrostighet. Det största hindret var en oxer på kanske 90 centimeter. Det kändes lagom.

Det var två år sedan jag tog en hopplektion sist. TVÅ ÅR. Hur kan man göra så mot sig själv?

Och det var så roligt!! Jag var förvånad över att det trots allt gick så pass bra. Min lilla fux tyckte också det var kul att komma in i ett fint ridhus och ha skoj.

Snart börjar ett helt nytt år. Kan detta vara året då jag får tillbaka mitt ridliv igen? En lektion i veckan kan jag glömma, det har vi inte råd med numera, men en i månaden kanske? En granne några hundra meter bort byggde ridbana förra året och jag får rida där -tjohoo! Där tändes ett ljus i tunneln!

Jag tror många mammor har det så här. Man vill rida, men allt annat kommer före. Dygnet har bara 24 timmar och många både dubbel- och trippelarbetar.

För mig just nu handlar det kanske mest om att skapa nya vanor. Eller återskapa såna man tappat. Något som är förbannat svårt!

God fortsättning önskar jag alla. Gör en lista för vad du vill att nästa år ska innehålla mer av, och fundera på vad du kan ta bort eller säga nej till för att få plats med det.

Ulrika

PS Min vän Isabelle, som för övrigt har byggt den här bloggsidan, gav mig en dressyrlektion. Och nu är jag kanske pinsam, men när jag öppnade det kuvertet började tårarna rinna. Så mycket har jag saknat att ta lektioner tydligen. Här är hennes fina presentkort:

20151227_122148

Kommentarer från Facebook