Därför bör medryttare betala.
“Tar du betalt??”
Tonen var skeptisk, nästan nedlåtade.
Vi var inte överens. Hon tyckte att skulle man vara medryttare så skulle det vara gratis.
Det kostar ändå tusentals kronor i månaden att hålla häst.
Man gör ju så mycket jobb!
Men alltså, näe, det där håller inte riktigt. Det kostar ändå tusentals kronor i månaden att hålla häst.
Även om man har eget stall är det jättedyrt.
Bara att hålla en häst skodd kostar nästan trettio spänn om dan!
Det är nog ingen idé att försöka förklara för de som aldrig ägt en häst. Den som aldrig tankat en bil förstår nog inte hur dyrt det är att köra bil heller.
Jag har haft medryttare nästan lika länge som jag haft häst. I början var det för att jag hade småbarn och behövde avlastning en eller ett par dar i veckan. Då var det inga pengar mellan oss. Men med tiden har vi omvärderat och nu betalar hon en LITEN slant.
Nu har min medryttare varit med mig ända sedan 2002 och är en riktig klippa. Hon är nu på fjortonde året och får rida hos oss hur mycket hon vill.
De hundralappar hon bidrar med är bara en droppe i havet av vad hästarna kostar. Ändå uppskattar jag ATT hon bidrar.
Hon får ändå träna och tävla om hon vill, och i sommar ska hon försöka ta fälttävlanskortet. Här är Lina på vår unghäst Crescendo.
Det jag värdesätter mest hos en medryttare är PÅLITLIGHET.
Och här är grejen: de som betalar för sig är oftast mer pålitliga!
Det absolut viktigaste är att medryttaren kommer. Att man inte när man för en gångs skull gör något annat får ett sms: “jag kan inte idag”.
En bra och pålitlig medryttare är värd sin vikt i guld.
Men en tjafsig medryttare innebär b-a-r-a problem.
Dåliga medryttare ställer in för minsta lilla. De vill hålla det öppet in i det sista för att det kan hända något roligare. De stannar hemma för att det regnar, för att deras svärmors faster fyller år, för att de ska vara med sin kille, för att de är bakis. De känner efter och orkar inte.
De här typerna avslöjar sig ganska fort, och ursäkta min rättframhet, men de är inget att ha!
Och det är ofta just den sorten som vill att det ska vara gratis.
Inte alltid. Men ofta.
“Det man betalar för bokar man in” konstaterade en kvinna som själv var medryttare.
Huvudet på spiken!
Varför är det en så het potatis att vilja ha lite betalt av någon som vill ha nöje av ens häst?
Om jag har en stuga som jag hyr ut, eller om jag hyr ut min båt några veckor på sommaren för att jag inte hinner använda den själv hela tiden, det tycker ingen är konstigt. Och då är det inte konstigt att ta betalt, även om man får städa stugan eller båten efter sig.
Men om jag vill låta någon lämplig person löpande rida min häst någon dag i veckan, då är det plötsligt många som tycker att det är jättefel att vilja att hen bidrar!
Nä, jag tycker att vill man ha glädje av något så värdefullt och fint som någon annas häst, då får man bidra!
Som någon skrev någonstans i en facebooktråd jag läste: varför ska jag sponsra någon annans ridning?
Sedan får ju summan naturligtvis vara anpassad efter hur mycket medryttaren rider och vad hen får göra. Och på vad det är för häst.
Är hästen tre år och man bara rider ut i skogen är det kanske inte rimligt. Man ska enbart vara glad om någon vill rida ut på en treåring.
Men på vuxna, fina, utbildade hästar? Skodda och välskötta och födda och utrustade. Om man får kontinuerlig tillgång till dem och kanske till och med får träna och tävla?
/Ulrika