Då har man sålt en häst till Beridna Högvakten. Och låtit betäcka en stjärna.
Då och då måste man göra förändringar. Gör man inte det kommer livet självt att tvinga en till nya steg.
Det var i november förra året som Saga kastade in handduken med tävlandet.
Hon hade tagit ett silver i SM och allmänt förbättrat sina resultat i både hoppning och dressyr (terrängen var aldrig ett problem) och dessutom varit i Polen och provat på att gå upp ytterligare en klass -fyrstjärnigt.
Men livet har sina faser och man måste ta nya steg, inte minst som ung.
Att ligga på tre-fyrstjärnig nivå kräver att man lever det livet fullt ut, med allt vad det innebär. Det kostar fruktansvärda pengar och det är svårt att klara det utan att välja att jobba med hästar. Allt mynnade ut i att hon valde att ta ett uppehåll.
Jag hade absolut all förståelse. Men nu stod jag där med inte mindre än fyra ridhästar.
Mina egna två, en unghäst, och Sagas stjärna. Saga flyttade in till stan med sin pojkvän.
Vad göra?
I januari tog hästhimlen oväntat hem en av dem, mitt äldre sto Denize.
Här är hon med sin andra avkomma Chill Out när han var föl.
Sorgen var enorm.
Men jag velade ännu över hur jag skulle göra med de andra. Min uppfödning Cresendo är perfekt för mig så han blir kvar här.
Jag bestämde att en skulle säljas -Chill Out född här hos oss 2017 eller NuEller Aldrie.
Aldrie är en extremt speciell häst. Hon är superkänslig och ganska svår att rida bra, så enbart att hitta en ryttare som skulle kunna matcha henne i alla tre grenarna skulle bli svårt.
I vintras skrev jag intensivt på ”Händelserna på Hästgården”. Att skriva bok är ett arbete som kräver en enorm koncentration, bara tanken på att sälja häst med proviridningar, mejl, folk som ska komma och ringa och skriva och ställa tusen frågor gjorde mig helt matt.
Saga grät när vi pratade om att sälja henne, men sa samtidigt att hon förstod om vi kände oss tvungna.
Det tog emot.
Nej, inte sälja henne! Det var säkert ett ekonomiskt korkat beslut, men det kändes rätt i hjärtat.
Det fick bli unghästen, Chill Out, vår röda jättepajas som ska leka med allt, prata med alla och alltid vill vara i centrum.
Vi red in honom hösten 2019, sen fick han hänga med ut i skogen det första året.
Han var ganska busig, en egenhet han hade var att ställa sig rakt upp i ett vägskäl, verkligen rakt upp, göra ett litet dansnummer och sen gå åt det håll man för dagen inte hade tänkt.
Bocka och busa i galoppen var han också bra på.
Efter en grundutbildning hos Marie Glebenius här på Ekerö var han lite mer resonabel. Buset upphörde inte helt, men det blev bättre.
Men ändå -sälja häst till privatperson -blä vad jobbigt…
Jag gjorde saken enkel och kontaktade Beridna Högvakten. Jag hade en ung, stor fux, svenskfödd (hos mig) och ovanligt trygg och cool. Sådana söker de jämt.
Har jag någonsin känt en häst som verkligen skulle passa i stan och gilla stan, så är det han!
Han är nyfiken, cool och älskar folk, och vill att det ska hända saker.
Det första som hände var att Johan Lundin kom ut och provred. Honom känner vi från våra fälttävlansår. Han tyckte det var en perfekt häst för Beridna Högvakten och K1.
Steg två var att Marcus Lundholm kom ut med en äldre, skånsk herre som jag glömt namnet på.
Hästkarlen från Skåne synade vårt stora charmtroll i sömmarna och nagelfor allt från hans exteriör till hur han rörde sig till hur han betedde sig när vi spände sadelgjorden.
Steg tre blev en veterinärbesiktning, som gick fint.
De ville gärna köpa min uppfödning!
Jag blev glad förstås, men här satte lite separationsångest in… Jag frågade om han inte kunde få gå kvar över sommaren med sin flock, i den åtta hektar stora beteshagen.
En sista sommar hemma.
Det var okej, sa de.
Det var så otroligt lätt att göra en hästaffär med dem. De var proffsiga, kunniga, korrekta, vänliga.
I onsdags körde jag honom till Strömsholm, där han ska utbildas av hippologerna i sista årskursen. Min inackordering My och min medryttare Beatrice följde med.
Han kom direkt från betet, rund om magen och större än någonsin.
Visst är det lite tomt hemma nu.
Bara tre hästar kvar, varav två är mina.
Jag kan inte minnas när jag senast hade bara två hästar att tänka på.
Men det kändes BRA! att lämna honom på Strömsholm. Lite vemodigt förstås, men jag var förberedd.
Han kommer inte få gå i flera hektar stora hagar som han är van vid. Det är det tråkiga. Bara på sommaren när de släpper dem på bete i Kungsängen.
Men han får en riktigt uppgift nu, han är en häst som behöver det, och vi kommer kunna följa honom via Beridna Högvaktens sociala medier och vi kommer kunna se honom i vaktparaden ibland.
Jag är mycket för det där, att hästar ska ha en uppgift.
Därför har vi låtit betäcka Aldrie.
Att hon bara ska ridas av mig och mina medryttare är inte mycket till uppgift för en häst som hon.
Den tionde juni blev hon dräktig med Canterbury, på första försöket!
Ska hon inte tävla kan vi åtminstone ta vara på hennes gener.
Men det är inte allt… I fredags fick vi veta att det andra stoet i stallet, Mys häst Currawinya, också äntligen blivit dräktig!
Det var i grevens tid det. My hade krångel hela sommaren med det där och åkte som en skottspole till seminstationen för kontroller och inseminationer och nya kontroller -bara får att få negativa besked.
Jag var så ledsen för hennes skull. Jag vet ingen som kämpar så, hon förtjänade inte det där.
Hon hade tagit en hingst hon väldigt gärna ville ha, men gick bet gång på gång.
Det brann verkligen i knutarna när hon bytte till Canterbury, som har en extremt hög dräktighetsprocent.
My gjorde sig inga förhoppningar.
– Jag skiter i det här nu, och jag tänker inte göra om det nästa år! sa hon förra veckan.
Lyckan var stor när hon fick se den svarta fläcken på ultraljudet.
Hon som i princip gett upp, och då ska man veta att hon är en sån som inte ger upp.
Det var den allra, allra sista chansen.
Då gick det! Direkt.
Så med litet tur har vi två små halvsyskon som skuttar runt här nästa sommar!
Två mörkbruna stoföl vill vi ha!
Inshallah -om Gud vill.
Följ mig gärna på Insta: @ponnymamman.se