Stora Enso stallpellets
Stora Enso stallpellets

Till er som kämpar utan pengar

Till er som kämpar utan pengar

Av Ulrika Ponnymamman skojar 16 Sep 2015

IMG_9498

Det är en djupt orättvis sport det här. Med en fet plånbok kan man komma långt, åtminstone kortsiktigt. Men trots denna orättvisa kan vad som helst hända. För viktigast av allt är viljan.

Jag har hört det från så många i toppen och jag har sett det hända i min absoluta närhet, så jag tvivlar inte en sekund på det: viktigast av allt är viljan. Ponnybarn som fått allt, superponnyer och toppträning och markservice och hästskötare kommer ofta till eliten, men har de inte en egen stark egen drivkraft så kommer de att sluta rida. Jag har sett det hända igen och igen.

Att jag skriver detta ska inte missförstås som avundsjuka; jag bara konstaterar. Ni som har läst min blogg länge vet att jag inte ens hade tänkt bli ponnymamma. Och när jag ändå blev det menade jag att det här med tävling, det kan väl hållas på en lite lagom nivå?

Mm, ni vet vad som hände sedan.

Det blev elitsatsning. Det blev till att ta några extrajobb, och nu i efterhand kan jag nästan skratta åt oss. Vi vet att vi inte är de enda fattiglapparna i sporten, och vi har många tips om hur man löser alla möjliga situationer! Så här gjorde vi till exempel en gång i ett akut läge:

Det var en vårmorgon för ett par år sedan. Saga skulle tävla i Mantorp och det var kris i kassan. Vi är frilansare inom två olika kulturyrken. Ibland kan det komma in mycket på en gång, ibland finns det ingenting.

Nu satt vi där i bilen. Bensinlampan lyste och i plånboken fanns 340 kronor i kontanter. Minst ett par hundra av det skulle gå till veterinäravgift och ambulansavgift på plats, och så vore det bra om vi kunde äta något också -fälttävlansdagar är mycket långa.

På vårt gemensamma bankkonto fanns 600 kronor (övriga konton var tomma). I bilen tjafsade vi om hur vi skulle göra med dessa 600 kronor. Vi måste ju tanka, och inte bara en gång, för det är långt till Mantorp och vi skulle antagligen behöva tanka en gång till för att komma hem igen.

Där satt vi alltså i bilsätena och hade ångest över hur vi skulle komma hem egentligen. Jag tänkte febrilt, och rätt som det var kom jag på det. Värsta kuppen skulle vi göra!

Jag hoppade ur bilen vid en bankomat och maken åkte till en bensinmack en bit bort. Vi bestämde att exakt klockan 07.05 skulle han tanka, och i precis samma ögonblick tog jag ut 600 från bankomaten.

Planen funkade! Banken hann inte med, he he! Nu hade vi bensin i tanken OCH pengar till både lunch och hemfärd!

Vi kände oss som värsta smarta ekobrottslingarna. Sedan blev det minus på kontot i några dar, men skitsamma. Så mycket räntor som vi betalar till den där banken kunde de gott rädda oss nu.

Vi är helt enkelt den där familjen vars unge tog sig till landslaget trots sina hopplösa bohemföräldrar. Till alla er andra som kämpar utan stora resurser vill jag säga några saker:

1. Var inte avundsjuk på de som har det bättre ställt. Avundsjuka är en vidrig, låg och usel sak som driver människor att göra fula saker. Var inte sån! Du bara spiller energi och verkar bitter, och rika människor är faktiskt ofta både trevliga och generösa.

2. Planera och tänk. Om tillgångarna är knappa måste man vara ännu mer noga med vilka tränare man väljer och vilka tävlingar man åker på. Kom ihåg att viljan är viktigast. I längden vinner stark vilja över resurser, och till och med över talang.

3. Ha självrespekt. Den som själv tränat upp sin häst eller ponny kommer att få mer cred för sina framgångar än de som fått färdiga tävlingsmaskiner. Det är en rikedom i sig att kunna säga: jag gjorde detta själv.

4. Ha lite humor. Det är nyttigt att ha sovit i hästtransporten och att ha vänt på varenda korvöre. Ni blir antagligen lite mer ödmjuka. Ni får många roliga historier att skratta åt senare i livet om inte annat.

Sedan är det väl kanske så att ska man stanna kvar på hög nivå och komma långt även i vuxen ålder, då krävs resurser. Det kan man om man är smart skaffa sig (att frilansa i kultursektorn rekommenderas dock inte!).

Tills dess: gör vad ni kan med det ni har! If there is a will, there is a way. Det har min dotter lärt mig.

/Ulrika

PS Hästbussen på bilden tillhör familjen Lundgren, som är otroligt trevliga! Vill understryka att jag inte har det minsta emot varken dem eller någon annan. Det är vårt släp som står där och bilden togs under EM i Malmö. Ser rätt så kul ut det måste ni väl hålla med om? 🙂

Kommentarer

Taggar:, ,