Tomt stall och omvärderingar. En hästtant startar om.

Tomt stall och omvärderingar. En hästtant startar om.

Posted by Ulrika in Gårdsliv 21 nov 2023

Då är vi inne i den tunga delen av året då det är mörkt, kallt och inspirationen sjunker för många.

Världsläge, prisstegringar och inflation har tvingat många hästägare att omvärdera: ska jag ha häst, är det värt det?

Jag tror att hästantalet sjunker nu.

Många kastar in handduken.

Här hos mig har hästantalet sjunkit, men främst av andra skäl.

Här har det varit förändringar.

Jag har gått från två inackorderingar till för tillfället ingen och jag har sagt upp mina medryttare för att komma igång och rida själv efter min långa rehab efter operationen för ett år sen.

Först försökte jag pussla in mig själv på de dagar då jag inte hade medryttare, men det blev för knöligt.

Det var inte alltid jag kunde de dagarna eller så ösregnade det eller var storm.

Jag ville inte alltid tvingas ta hänsyn till vad de andra gjort dagen innan heller.

Long story short så ville jag ha ett totalt blankt papper att börja fylla i -med mitt eget innehåll.

Jag ville själv få obegränsad tillgång till min häst, helt enkelt.

Det blev väldigt tomt i stallet! Mer tomt än jag hade tänkt.

Och jag tyckte verkligen om alla som var i mitt stall, både inackorderingarna och mina medryttare.

Samtidigt är det intressant att uppleva detta.

Jag har i tolv år haft andras hästar hos mig, och andra människor på min häst, nu har jag inte det.

Det är klart att jag saknar småpratet i stallet, och jag kommer säkert sakna det ännu mer när vårsolen tittar fram och man kan sitta och fika på stallverandan i värmen.

Jag saknar personerna.

Men en sak jag märker är att jag nu är mer fokuserad på mina egna hästar.

På dem, deras behov -och på mig själv.

Och det är ett fokus jag behöver ha nu.

Ingen skam över att jag måste toksnåla på elen som blivit dyr igen.

Att det är kallt i sadelkammaren och att jag inte har varmvattnet på i stallet drabbar bara mig själv nu.

Inte för att någon klagade, de var jätteförstående, men jag skämdes över mitt snålande med elen.

Just nu har jag mina hästar i min lösdrift och där får de gå så länge det funkar -tills det blir för blött.

Det blir det förr eller senare, och vi har lermark. Ni andra som har lera förstår.

När de mer börjar likna träskmonster än hästar, då tar jag in dem.

Även om man måste mocka ligghallen varje dag är det oerhört arbetsbesparande med lösdrift.

Jag vaknar inte med ett ryck och överfalls av känslan att jag måste ut för att det står hungriga hästar och vill ut.

På kvällen kan jag ligga kvar i soffan och vara lat.

Fri tillgång på det fjolårsfoder som är kvar gör att jag inte måste packa kassar, inte måste ruta in dagen efter fyra fodringar.

Sist men inte minst mår ju hästar väldigt bra av lösdrift.

En glimmande diamant denna mulna höst är att jag har börjat träna igen.

I meningen ta lektioner.

Det är flera år sedan sist.

Orsakerna till att jag slutade är flera, ekonomi och min numera åtgärdade artros var huvudskälen.

När jag började om efter nästan ett års uppehåll och en rehab jag aldrig trodde skulle ta slut var jag ärligt talat lite rädd att jag inte skulle tycka det var så roligt längre.

Jag mjukstartade i somras med att rida ut lite.

Så för några veckor sedan beställde jag en lektion av en tjej i ett dressyrstall en kilometer bort.

Inte någon kändis som ger prestationsångest utan en snäll och klok person och som är duktig själv och har ett gott öga.

Och jag tänkte: om jag inte är glad efter det här, då får det banne mig vara med hästar och ridning.

Då kan jag lägga ner och göra något annat.

Jag kom hem sprudlande glad.

Hästen jag rider är ingen mindre än min dotters tidigare tävlingshäst NuEller Aldrie.

Hon har fyra SM-medaljer och har gått två Europamästerskap i fälttävlan.

Nu är hon tanthäst åt mig.

Hon är större, nervigare och mer av allt än vad en gammal dam behöver, samtidigt SÅ rolig att rida.

Nu har jag tagit tre dressyrlektioner, och det har varit rena lyckopillret varje gång.

Grejen är, att jag har aldrig haft lyckan att ha en läromästare.

Jag har fött upp mina hästar själv och ridit in och haft dem som unghästar.

De blev aldrig så mycket mer utbildade än vad jag själv är.

Nu upplever jag för första gången ynnesten att ha en välutbildad och extremt ridbar läromästare.

Precis vad jag behöver nu när mörkret sänker sig redan innan klockan fyra, det är tyst som i kyrkan i stallet och allt bara är blaha.

Det blir ju också som någon sorts återbäring på allt jag la ner på min dotter; nu får jag rida den fina hästen som hon utbildade till MsvA.

En liten guldkant i livets november.

Det jag försakar?

Tja, frisör, nya kläder, resor, naglar, kläder, en fin bil.

Än så länge är det värt det.

Nu har jag nytt foder hemma som räcker åtminstone till mitten av nästa vinter.

Kanske längre.

Sedan får man väl ta en ny utvärdering om hur man ska ha det med allting.

Kommentarer från Facebook

Etiketter: ,