Skriva, rida, andas. Det nya året randas.

Varje år säger jag GUD så skönt! När jul och nyår och allt det där äntligen är överstökat.

Jag hatar vintern, men jag älskar när oxveckorna drar igång och folk börjar jobba igen och man kan sitta och uggla på sitt skrivrum med rykande hett kaffe och ta tag i både surdegar och nya planer.

Som i regel fallerar några veckor senare, men iallfall… Jag gillar att dra igång det nya året helt enkelt.

Den vidriga lersörjan har nu fryst och är knagglig, inte så bra det heller, men hästarna vet att vara försiktiga.

Förra veckan fastnade jag med stöveln över ankeln i lera, och när jag skulle dra mig loss satt den så hårt att jag liksom drog upp hela min inflammerade höftled. Jag skrek rakt ut där jag stod i den satans lervällingen.

– Helvetes faaaan!

Men nu är marken hård och bra att gå på. Jag haltar omkring här med min skottkärra.

Vårt vattenhinder har blivit en fin liten skridskobana med glansis.

Idag var det hovslagardag, och det var inte minsta kaos faktiskt.

Nu på kvällen fick jag nog av att se julgranen, så jag tog tag i att ställa undan den.

Det är en plastgran. Vi låter den stå klädd hela året i källaren. Jag lyfte upp den, den delade sig i två delar, jag satte ihop den igen och tog ett bättre grepp.

Nu skulle jag in genom den ganska smala källardörren, men granen ville inte ner i den mörka hålan igen, den klamrade sig fast i dörrkarmarna och tappade några kulor och fastnade på dörrens ovankant.

Toppstjärnan högg sig fast i en sopsäck full med tomburkar och petflaskor.

Och rev med sig den! Hurra!

Jag kände mig som Papphammar när jag gick där i trappan med plastgranen, medan ett vattenfall av aluminiumburkar och petflaskor forsade ner kring mina fötter.

Ni vet ljudet av studsande tomburkar.

Kling, klong, plink, plonk!

Suck. Nu får granjäveln stå där i 350 dagar innan vi ska bråka med den igen!

Hunden fortsätter att förgylla vår tillvaro med sina påhitt. Som när jag lämnade henne i bilen i tio minuter med en Ikea-kasse som bland annat innehöll en väl försluten kartong med portionsförpackad kattmat.

Jag kommer tillbaka, vad tror ni har hänt? Hunden har gjort kaos med kassen och brutit sig in i kartongen och slitit upp en massa Mjau-påsar. Kattmatskladd i hela bilen!

Dagen efter kom hon med en försoningspresent. Hon stack iväg långt bort på vallen, och kom tillbaka med en dyr utanpå-doja som en häst tappade bort för över ett halvår sedan!

Okejdå, sams!

Just nu ligger hon och fiser vid mina fötter. Fy farao för hundpruttar alltså!

Hästarna är under igångsättning, det innebär för tillfället att vi har roadworkat väldigt mycket och nu lägger in lite lättare pass och träningar i ridhus.

Vi får ta oss iväg. Det blir inte varje dag tyvärr.

I lördags var jag själv på markarbete med min unghäst och hans mamma, hon reds av vår inackordering My. Hon var så glad att få göra något kul, och tycker det är skönt att slippa fölungen en stund.

Han är nu 7 månader, och nästa lika stor som henne.

Vi skrittar till ett ridhus knappt 3 kilometer bort.

Världens bästa Hanna Hagtorn Bratt tränar oss där.

Det var SOL i lördags morse, det minns jag nog! Hur ska man kunna glömma något sånt? Efter tre månaders helvetesregnande.

Jag kisade mot solen och kände mig som ett sånt där genomskinligt kryp under en sten.

Saga har kommit igång med lite lättare dressyr och några lagom hopp-pass. Vi var på K1 med båda hästarna för Johan Lundin förra veckan.

Dit skrittar vi inte, det tar en timme med transport enkel väg.

Det är delar av vaktparaden som är med här på bilden:

Oxveckorna ligger framför oss. Jag är kanske lite störd som gillar det.

Idag var det ljust ända till fyra.

Kaffe, skriva, andas. Det nya året randas.