Norrlandskusten i raketfart! Horses take me everywhere.
Denna sommar tänks det om. Denna sommar fattas beslut.
Även hemma hos oss.
Ett beslut är att ha färre hästar.
Iallafall ett tag.
Så för två dagar sedan stoppade jag in vårt avelssto Malwa som kastade i början av sommaren och körde henne upp till en vän i Norrland.
Norrland är inte lika hårt drabbat av torkan som södra Sverige.
Så nu går Malwa med en gammal kompis, som tills i vintras gick här hos oss.
Tidigt i ottan började jag köra. Jag tycker ditresor alltid känns kortare än hemresor när man ska köra långt.
Södra norrlandskusten är lite tråkig från E4:an sett, men Höga kusten är alltid en visuell upplevelse.
I Örnsköldsvik lämnade jag över ett par Ikea-kassar med ponnysaker till två ponnytjejer som jag aldrig träffat förr, ska berätta om det senare.
På Max i samma stad fick jag för mig att äta, där var det barnfamiljsinferno och tog en halvtimme att få maten.
Herre je….
Sedan körde jag fel på slutet och irrade runt i tallskogarna runt Umeå, det var lite spännande att hamna fel och jag tänkte att nu hamnar jag i Jägarna III, men till sist hittade jag fram till gården där Malwa nu ska bo en tid.
Jag har varken råd eller lust att avla nu, så det här var en bra lösning.
Där var väldigt varmt, men GRÖNT GRÄS!
Fields of green are fields of gold.
Sedan fick jag störta iväg hemåt igen, för vi jobbar för fullt på somrarna.
I höjd med Gnarp stannade jag till hos en vän, Anna som är mamma till Alva som tävlade samtidigt som Saga på ponnytiden.
De bor i Hälsingland så det blir inte att man ses så ofta, men nu hade jag då ett gyllene tillfälle. De har en stuga i något som heter Sörforsen, en underbar strand vid Bottenhavet.
Det var en helt magisk plats och stenarna var varma. Jag har aldrig vetat vilka fina stränder det finns på norrlandksusten!
Jag säger som Lisen Bratt Fredricsson: -Horses take me everywhere!
Total Pripps-blå-känsla. En underbar kväll med en god vän och hennes familj.
Sedan kraschade jag, smutsig, svettig och äcklig, i lastbilen och sov som ett barn.
Hemma sover jag jättedåligt, kanske borde prova att gå ut och lägga mig i lastbilen.
På morgonen gjorde jag något för mig oerhört: jag badade! Eller iallfall doppade mig snabbt.
Jag är nämligen tidernas största badkruka!
Sedan var det full fart neråt E4:an igen.
I höjd med Gävle gick temperaturmätaren upp till 31 grader. AC:n är dålig i lastbilen och jag kände hur svetten pärlade sig i hårfästet och hur det liksom sipprade lite i nacken.
Alla mina kläder var blöta.
När jag körde hem genom min bördiga hemkommun såg det ut som Spanien.
Spanien med björk och granar. Helt sjukt.
Hemma var termometern obönhörlig. 34,5 grader. I skuggan.
Allt är så konstigt. Jag går med en gäckande undergångskänsla denna sommar, inte bara i detta att det aldrig regnar, utan även i att stadsborna jublar över “det fina vädret” och “den underbara sommaren”.
De fattar ju ingenting!!!
Men kvällarna är vackra, det är de.
