Stora Enso stallpellets
Stora Enso stallpellets

När vildsvinen hälsade på. En berättelse om livet på landet.

När vildsvinen hälsade på. En berättelse om livet på landet.

Av Ulrika Gårdsliv 08 jan 2020

Det började med att My och hennes pappa såg några vildsvin smita in i buskarna vid infarten till vår gård.

Det var en tidig kväll i början av november. Dimma, fukt och mörker regerade.

Vildsvin är ju skygga, men efter den kvällen kom de tillbaka. Hela veckan.

Ett par kvällar senare skulle jag iväg med bilen. När jag vred om tändningen och strålkastarna gick på landade ljuskäglan mitt på -en vildsvinsflock!

Känslan var helt surrealistisk. Okej, jag har sett dem från bilen på åkrarna många gånger och de finns i överflöd här.

Men så nära! Vafan!

Stora, grå och läskiga rörde de sig framför bilen, som på en svartvit övervakningskamera.

Och det var inte som att de for iväg som kanonkulor för att jag startade bilen, nejdå. I sakta mak knatade grisarna in i snåren och över till grannen.

Medan jag körde iväg ringde jag till Saga.

– Varning, det är vildsvin nere vid infarten!

Fatta att det stod ett helt gäng såna här och glodde i buskarna… Väntade på att jag skulle åka så de kunde komma fram igen. För det gjorde de.

Vi har en lösdrift alldeles söder om infarten. Därifrån är det kanske 75 meter upp till vårt hus med stall och gårdsplan.

Just nu gick några hästar i lösdriften. Saga skulle gå ner och fodra där lite senare. Då hörde hon dem grymta alldeles nära i kolmörkret.

Kvällen därpå var det dags igen. Klockan vara bara halv sex, men det var svart som i en likkista redan. Saga ringde.

– Det var vildsvin där nere när jag kom tillbaka från ridturen!

Det var så lagom kul att gå ut i kolmörkret och kvällsfodra sen. Jag tog med långpisken och gick och slog med den i marken och pratade högt rakt ut i buskarna.

– Kom fram ni bara så ska ni få stryk!

Fast ärligt talat var jag lite skraj.

Morgonen efter blev en chock. Jag hade då bara sett vildsvinsbök fläckvis på ställen i skogen. Nu såg gräsmattan runt fruktträden ut som en nyplöjd åker!

Kvällen därpå var de där igen. Jag var inte hemma. Saga ringde.

– De är i lösdriften! Inne hos hästarna! Crescendo springer runt och blåser och trumpetar!

Nu hade vildsvinen flytt ut i hästarnas hage när Saga kom ut för att fodra. I månskenet såg hon en hel stor flock stå mitt i hagen, medan hästarna sprang runt vid grinden.

Det gick ju inte.

– Öppna grindarna och låte dem springa upp till stallet, sa jag.

Den kvällen slutade vi använda lösdriften för denna höst. Jag hade tänkt låta dem gå kvar där till december åtminstone, sedan brukar det bli lite för blött. Men nu fick vi stalla in redan i början av november, tyvärr.

Vi vet inte hur många de var. My sa fem, Saga sa åtta.

Jag la ut om vildsvinsterrorn på Facebook, och fick snabbt erbjudanden från diverse jägare att de kunde komma och skjuta. Valet föll på Erik, som bor en mil neråt ön.

Erik är förresten fotograf, vi har gjort många reportage ihop förr när jag jobbade för Ridsport. Han har också fotat hela Pether Marknes bok:

Jag såg aldrig Erik de här kvällarna, men jag litade på hans list och jaktkunskaper. Ni vet, doft och vindriktning och vara tyst och sånt.

Men det var inte bara han som var listig, det var de jävla vildsvinen också! Trots Eriks expertis var det som att de visste att han var där. Jäkla märkligt alltså att de inte var så superrädda för mig och Saga, men när Erik kom smygande och satt här tyst som en mus, då gick de upp i rök!

Tills han hade åkt.

Bara en kvart efter att han åkte var de jävlarna där igen. Jag satt bakom en gardin och spejade ut i mörkret. Bara en lykta längs uppfarten lyste upp lite grand i dimman.

Och där gled hon ut ur skuggorna, jättesuggan Berta, stor som en D-ponny fast med kortare ben.

Med ett helt följe. Det var omöjligt att räkna dem.

Jag skickade sms igen. Klockan var halv elva.

“De är här igen…!”

Men Erik har ett jobb som de flesta andra, och kunde naturligtivs inte var dygnet runt hos oss.

Den kvällen var de hos grannen och förstörde där också. Jag hade ett fönster på glänt. Högt och tydligt hörde jag deras grymtningar medan de skövlade.

Till saken hör att vår hund var bortrest under den här tiden med min man, som gjorde en operaproduktion i Finland då.

Vår jobbiga, stökiga hund som ibland sticker och som är till allmänt förtret, enligt vissa grannar. Somliga bortåt vägen hatar Aska. Det är lite tråkigt.

Aska hade varit bortrest i tio dagar när vildsvinen började tränga sig på. Antagligen började hennes urinmarkeringar att avta i kraft då.

Och inte bara det, räven började gå närmare huset också. Mycket närmare. Den är ju inget att vara rädd för, men ändå.

Totalt var vildsvinen hos oss varje kväll och natt i ungefär en vecka. De bökade upp flera hundra kvadratmeter gräsmatta, förstörde ett hallonland bara sju meter från huset och har även gjort stor skada i två hagar.

Vi fick inte ut något på försäkringen.

Det positiva med den här vildsvinsveckan var att jag fick en ny syn på vår hund.

Nu vet jag att Aska gjort mer nytta än jag har förstått. När hon sitter i trappan och tittar ut genom fönstret och morrar säger jag inte “tyst” åt henne längre.

Det finns faktiskt på riktigt otäckheter därute som hon vill skydda oss från.

oznorCOBR

———————————

Köp spånpellets enkelt här:

Kommentarer