När tiden är inne. Igår tog vi avsked av vår häst.

När tiden är inne. Igår tog vi avsked av vår häst.

Av Ulrika Gårdsliv 24 jan 2021

Ni vet den där hästen i ert liv som blir alltings måttstock?

Den hästen som du kände utan och innan, nästan bättre än du känner dig själv, och som ingen annan häst kan mäta sig med?

Jag tror många “har” en sådan häst. Hästen med stort H. Någon har kanske flera, men åtminstone en.

Jag har haft en sådan, och hon dog igår.

Long story short så tror vi att hon ramlat i hagen, för en kväll var hon plötsligt toksned åt höger och kunde inte runda sig åt vänster.

Long story short så bildades en grop i hennes rygg, jag hade jag proffs med olika kompetenser ute och hon fick Metacam och jag följde råden, men inget tycktes hjälpa henne och allt blev bara värre.

Jag hittade ingen veterinär som hade en portabel ryggröntgen, vet inte om det ens finns.

Jag började misstänka att hon aldrig la sig ner, det vill säga hon kunde inte vila, och hon fick allt svårare att gå.

Long story short var avsikten att åka in och få henne röntgad, men jag insåg att hon inte skulle klara en transport till klinik. Inte en chans, så som det utvecklade sig.

En natt drömde jag att Denize tittade allvarligt på mig. En djup, lång blick som sa allt gav hon mig.

Kring gården satt korpar i träden och kraxade. De kände på sig att den där, den som står där i den lilla hagen, den är det snart slut med.

Det är märkligt hur djur bara vet allt.

Insikten träffade mig som kallt stål i hjärtat: jag måste ta bort min vän, för detta skulle inte ordna upp sig och jag måste stoppa lidandet.

Jag sa till min man att snälla ring och boka tid, vi måste ta bort henne. Hon skulle få gå i veckan som kommer nu.

Men Denize orkade inte ända fram tills dess. Igår morse när jag skulle ta ut henne till sin lilla hage rasade hon ihop på stallgången.

Jag sprang och hämtade Saga och hennes kusin Alva som sov över.

– Ring nödslakten! snyftade jag till Saga.

Sedan satt vi med Denize, som låg på stallgången och klappade på henne och tackade henne för all glädje hon givit oss under åren. Vi grät floder såklart.

Nu var två medryttare på väg för att åka på hoppträning med våra andra hästar. Jag ringde till dem och förklarade läget, att det skulle bli otäckt nu och att de kunde vända och åka hem om de ville.

Men de valde att komma, och de hjälpte till så fantastiskt fint.

Det är svårt att beskriva känslorna här, men många av er förstår nog.

– Tack för allt min fina fina häst, sa jag, du var verkligen den bästa lilla hästen. Tack för all glädje du gav oss.

För det var hon. Allt var lätt för Denize, och hon älskade att jobba.

Hoppning, dressyr, terräng,
allt var roligt. Hon hade en enorm energi och arbetsvilja och ville alltid göra sin ryttare nöjd.

Ett jäkla humör kunde hon ha, och en massa åsikter, hon var ju fuxsto gubevars. Men dessa egenskaper var aldrig något jag störde mig på hos henne.

De andra hästarna tittade förfärat på ur sina boxar, en var Crescendo som nu såg sin mamma ligga där med en hop gråtande människor runt sig.

Ingen av oss fick gå, speciellt inte jag, om jag gick för att hämta något gnäggade Denize lågt, ett liksom mullrande gnäggande som stona när de kallar på sina fölungar.

Flocken skulle vara hos henne, det verkade vara hennes sista önskan. Vi matade henne med morötter och allt gott vi kunde hitta, och hon mumsade glupskt i sig fast hon låg ner.

Därute kom solen fram, för kanske första gången denna igenmulna vinter.

Mitt i allt hände något märkligt. Min tidigare medryttare som red hos oss i 17 år och som red in Denize med mig en gång i tiden hörde av sig. Hon hade inte varit i stallet sedan i somras, då hon fick barn då och har varit bebismamma sedan dess.

”Får jag komma och borsta lite på Denize?” skrev hon.

”Kära fina du, nödslakten är på väg” skrev jag och skickade en bild på oss alla där vi satt på stallgolvet med Denize.

”Jag kommer” skrev hon.

Jag skickade även ett mess till ytterligare en tjej som rider våra hästar, Fia, och även hon lämnade barn och familj och kastade sig i bilen.

Sedan kom lastbilen.

– De är här nu, sa Saga.

Och då lyckades Denize helt mirakulöst komma på benen! Rätt som det var bara reste hon sig, som om hon fått en liten våg av energi.

Vi blev alla så glada, för nödslakten vill inte ta bort hästar inne i stall helst om det går att undvika. De måste bloda av, så det bästa är om det går att göra utomhus på någon gräsyta.

Jag tog av henne täcket, tänkte att detta är sista gången jag tar av dig ett täcke, och så gick hon och ställde sig i stalldörren där det bleka solljuset slog emot hennes bruna ögon. Hon höjde nosen och såg ut som om hon njöt lite.

Jag tänkte att nu är det sista gången du går ut ur den här dörren.

Och med stapplande steg gick hon ner mot platsen vid det jättestora äppleträdet där hennes storebror som fick cancer avlivades 2014.

De här killarna som åker runt och tar bort hästar kring Stockholm, de är helt fantastiska. De är så bra med både djurägarna och hästarna och allt går väldigt fint och värdigt till.

Det var ingen stress heller. Jag sa att två personer är på väg med bil, går det att vänta tio minuter?

Jadå, inga problem. De borde vara så less på att stå med gråtande människor, men de är bara så fantastiska. Och de tittade på hennes rygg och sa att ja här har det ju hänt nåt verkligt illa.

Saga klippte av Denizes svans med en sax. Saga som vuxit upp med den här hästen, som ridit henne sedan hon var liten, som tog henne till medelsvår dressyr och som även ridit lite hopptävlingar och fälttävlan på henne.

Denize fick ännu mer gott att äta och var omgiven av människor som älskade henne in i sista sekunden.

Nu kom Lina och Fia, och alla tog farväl.

Och när vi stod där hörde jag årets första försiktiga fågelkvitter ur någon trädkrona.

Det där ögonblicket då du klappar din häst för sista gången, då fingertopparna för sista gången rör vid dess päls, det är så obeskrivligt hemskt.

Men sedan, precis just när hon gick över, var det som om något lättade för mig. Det var som om det blev lättare att andas.

Nu slapp hon sitt lidande.

Nu tog Fia tag i en sak, nämligen att de andra hästarna skulle få säga hejdå till sin flockmedlem, som inte bara var flockmedlem utan som i alla år varit själva ledarstoet, och även mamma till ett par på gården.

Jag klarade inte av att vara med på det, men det var visst lite olika hur hästarna reagerade. Det ska tydligen vara bra att göra så här, för att hästarna ska få ett avslut. Annars är risken att de bara letar och är förvirrade.

Efter allting mockade vi ur hennes box tillsammans, grät och pratade. Det var ett otroligt sammanträffande att ”alla” var där, alla utom My som var och skodde en häst, och min man som var i Strängnäs.

Jag är så glad att inte detta hände en tisdag och jag var helt ensam där. Alla var så fantastiska.

På kvällen när jag skulle göra fodret gick jag av gammal vana till Denizes box och skulle hälla en skopa pellets i krubban.

Nej visst ja… Hon ska inte ha några mer pellets… Då kom tårarna igen.

Imorse försov jag mig lite. Min man hade gett hästarna frukost klockan sex innan han åkte och jobbade och jag kom inte ut till stallet förrän vid halv nio.

– Förlåt, sa jag till dem.

Men de var alldeles stilla och lugna, Aldrie bankade inte otåligt i boxdörren som hon brukar. De gick lugnt och fint ut i hagen.

Denizes box gapar tom. Det är oerhört svårt att begripa att hon inte längre finns, svårt att tänka mig ett liv utan henne.

Kvar har jag hennes två ståtliga pojkar, fuxar som hon. Jag är lite ledsen att inte en av dem åtminstone blev ett sto. Jag hade så gärna velat avla vidare på hennes fantastiska arbetsskalle.

Denize var min egen uppfödning, jag ägde även hennes mamma, och hon hade ett gott liv hos oss med lagom med krav på sig och en jordnära hästhållning med enorma hagar.

Trots att hon var en krutdurk och dessutom kunde stressa upp sig var jag aldrig rädd att rida henne, för hon var rakt igenom ärlig.

Jag gamla tanten vågade till och med rida en del terräng på henne.

Här är vi på Runsten för några år sedan:


I våras tog en av våra medryttare fälttävlanskortet på henne.

Hon blev sexton år, jag hade hoppats på tio till.

Nu sitter jag här med tomheten och självförebråelserna. Främst att jag inte snabbare insåg att jag måste avliva.

Det var rätt beslut, men jag borde fattat beslutet snabbare. Men då, å andra sidan, hade jag gått och tänkt att det kanske hade vänt, om jag bara gett det mer tid.

Det hade det inte. Jag vet det nu.

Jag känner några vars mormor låg för döden. Sekunden innan hon dog sa hon en mening.

”Jag ser hästarna.”

Mormodern var uppvuxen på en gård, det var antagligen gårdens hästar hon såg.

Så hoppas jag att det får bli när jag själv dör. Att i ögonblicket av övergång mellan liv och död ska jag få se alla hästarna jag haft i mitt liv komma emot mig.

Och jag är säker på att den som leder den flocken är Denize.

Följ mig gärna på instagram:

@ponnymamman.se

Kommentarer