När jag fick bråttom in till stan och blev opererad av någon som heter som en traktor.

I måndags morse fick jag rejält bråttom.

Jag fick nämligen ett efterlängtat telefonsamtal -från Sophiahemmet i Stockholm.

Som några av er vet har jag gått med höftatros i många år.

Jag hade en hästolycka sent 2009 och jag tror att det var den som utlöste sjukdomsförloppet.

Första gången de såg artrosen på röntgen var 2014 ”men det ser inte ut att vara så mycket”.

Jag hade för mycket brosk kvar tydligen.

Alltså, jag har haltat i tolv år!

Om jag hade varit en häst hade min ägare blivit anmäld till polisen och Länsstyrelsen och sen hade jag blivit hämtad och avlivad.

I augusti 2022 såg de det äntligen på ett annat sätt.

För nu var det mindre brosk tydligen.

”Vi får nog ta och operera dig”.

Men något datum fick jag inte.

”5-6 månader får du räkna med”.

Så jag ställde mig i återbudskön, dit man kan anmäla sig om man kan tänka sig att hoppa in och ta en operation på kort varsel.

Sedan ringde jag varje vecka och frågade hur det gick.

Det är så man måste göra.

Höra av sig. Tjata lite, vara lite på och jobbig, men utan att bli osams med dem.

Och så i måndags alltså. Jag kände igen numret på displayen.

” Kan du komma in imorgon?”

”JAAAA!!!”

Sen blev det svinbråttom att ordna med hästarna och katthotellet, som lyckligtvis går på lågfart så här års, och hunden.

Attans tur att min man inte är bortrest nu, och att alla i stallet är så snälla och hjälps åt för att allt ska funka.

På kvällen gick jag ut i stallet och hittade en smutsig flaska med Hibiscrub. Jag skulle nämligen duscha mig med något descinfiscerande och sen ta på mig rena kläder.

Väl på plats blev det en till descinfektionsdusch och efter det skulle jag ta på mig de där sexiga sjukhuskläderna man får -och sprita händerna en gång i sekunden ungefär.

Egentligen skulle jag opereras av en kvinna, Anne, men hon var sjuk så nu blev det en läkare som heter Buster.

Buster Sandgren.

Han såg ut precis som man kunde tro; som en medelåders buspojke med ett ständigt leende över ansiktet.

– Är det du som ska skära upp mig? sa jag.

– Japp. Och du har svårt att komma upp och ner ur din traktor har jag hört?

Han log liksom hela tiden och det såg ut som om han tyckte det där var lite kul. Jag förstod att det nog inte är alla patienter som skriver i papperna att de kör traktor.

Nu är det så att det råkar vara hela tre personer från min lilla byhåla Färentuna som ska få ny höft på Sophiahemmet den här vintern och en av dem är min vän Marie, som är hovslagare och har lite hästar.

– Du ska operera min kompis också snart, hon heter Marie och hennes traktor heter som dig. Det är en Volvo Buster.

Jag som trodde jag var rolig!

Men han visste mycket väl vad en Volvo Buster var, han var uppvuxen på gård och hade kört en.

Strax senare rullade de in mig i ett rum där jag fick ryggbedövning.

Sen kom Buster tillbaka med något instrument som såg ut som något från ett sjöfartsmuseum.

– Nu ska vi spänna fast dig här.

Jag fick lägga mig på sidan, och sedan skruvade de fast mig vid bitsen i den där grunkan som Buster höll i.

Narkossköterskan kom och gav mig syre.

– Kan ni inte söva ner mig nu, det här börjar bli läskigt, sa jag.

Och så blev det svart.

Nu skar de upp, sågade av mitt lårben och bytte ut lite trasigt skräp. Tänk vad de kan göra ändå.

Efter uppvak var det ett bombardemang av mediciner både genom munnen och intravenöst. Antibiotika, morfin, dropp och en massa grejer.

Sköterskor kom in titt som tätt och tittade till mig och min mycket trevliga rumskamrat Giesela, som fick sitt knä opererat.

Alla var så rara, de hade stenkoll och det var ingen stress med nåt.

Jag blev helt gråtmild av all vänlighet.

– Det fanns inget brosk alls kvar på dig, sa Buster.

Ett dygn senare fick jag åka hem.

Sen dess har jag mest sovit.

Ont har jag, så det räcker och blir över. Det är ett stort ingrepp de gjort.

Det går bara att sova på rygg och det tycker jag inte om men det är bara att härda ut.

Det känns rent äckligt med alla mediciner och jag har bestämt mig för att inte ta mer morfin. Jag mår illa. Jag tänker bara ta två tabletter som jag absolut måste ta.

Så med det sagt är jag inte helt klar i huvudet när jag skriver det här!

Hunden har helt klart fattat att det är något knas med mig, hon ligger här och vaktar mig.

Sedan helgen har det kommit ganska många meddelanden i min inbox om Nattryttarna och allt det där.

Det kommer från folk som var med och från folk som inte var med, från äldre och från yngre.

Det river upp otroligt mycket hos människor, det där.

Många skriver att de nu har läst eller lyssnat på boken (de menar då boken om livet på gården som jag skrev med Anna och hennes barn för två år sedan), eller läst den igen för att få allt klart för sig.

Det tycker jag är bra. Jag tycker det är positivt hur många som vill veta hur det verkligen var.

Jag har inte orkat svara på allt på grund av mitt tillstånd.

Nu ser jag verkligen fram emot att få mitt liv tillbaka.

Till årsskiftet ska jag kunna gå utan kryckor.

Till våren hoppas jag kunna rida.

Tänk vad vården ändå kan göra för oss.

Svensk vård är fantastisk -när man väl får den.