Stora Enso stallpellets
Stora Enso stallpellets

Lûtzendimma och snorhalka. Pirrigt på premiärturen!

Lûtzendimma och snorhalka. Pirrigt på premiärturen!

Av Ulrika Gårdsliv 14 Mar 2018

Det var i lördags som vi hämtade hem vår fina B-kortslastbil från Dalarna.

Och nu hade den pirriga stunden kommit för premiärturen med häst i!

Jag var fett nervös.

Första eldprovet var att LASTA.

Skulle hästen ens gå in? Skulle vi klanta till det med något? Skulle hon få panik därinne och sparka sönder hela bilen?

Det är en superkänslig häst som är rädd för allt.

Hon gick in, väluppfostrad som hon är, men såg sig om aningen misstänksamt. Vi fick trycka in rumpan i hörnet på henne.

Sen blev jag rena elvispen för att jag tyckte det skulle stängas fort som helsike.

– Men stäng då!! stressade jag.

– Hur fan gör man med den här? Varför sitter uppbindingsringen längst in? klagade Saga.

Låsmekanismerna kräver lite snits. Men till slut var allt stängt och luckan uppe.

PUUH!

Nu var det var dags för nästa eldprov: KÖRA.

Jag har aldrig kört ett så högt och stort fordon förut.

Fast jag gillar att sitta högt, man ser ju mycket bättre. I mannens gamla lång-låg-platta Volvo V70 sitter man typ i skrevhöjd på polisen om man blir stoppad.

– Goddag konstapeln, tror bestämt din gylf är lite öppen.

Jag har faktiskt blivit stoppad med hästsläpet tre-fyra gånger.

Iallfall. Nu satt jag högt och nu rullade vi de första, skälvande meterna med häst i.

Historical moment!

Men det första som hände var att motorn stannade. Tre gånger innan jag ens kommit till soptunnan!

– Meh va göru, ska jag köra?
retades Saga.

– Ha ha! Inte ens när du har körkort kommer du få du köra den här!

Det var stövlarna. Man ska inte köra i Muckboots. Det är ju som att ha klumpfot, man tappar totalt känslan.

Svårighetsgraden på vår premiärtur var nog ungefär 9,5 av 10: lûtzendimma, slirhalka i snömodd, och avgrundsmörker.

Lägg därtill att det är Grand Canyondiken på sidorna av våra smala gamla lantbruksvägar.

Inte ens på cykel vill man möta bussen!

Alla som bor härute har någon gång legat i diket.

Vi hade tur, vi mötte ingen buss.

Vi kröp i 40 på grund av dimman. Satte jag på helljusen blev det bara ännu sämre sikt.

Saga häpnade över hur fin bilen är inuti och att det gick att koppla mobilen till stereon.

Framme hittade vi ett lämpligt ställe att stå på och ni kom eldprov 3: LASTA UR.

Vi fick upp allt utan att ringa till Niclas, men det första som hände var att den där … ja vad heter det?

En stäng-grej kom farande som bommen på en segelbåt och slog till mig i skallen.

Smack! (rekonstruerad bild med Saga).

Sagas häst har många egenheter, en är att hon inte gärna går nerför ramper utan hoppar ut ur lastbilar.

Och det gjorde hon nu, hon hoppade. Rakt ut, över hela rampen bara.

Det gäller att hålla sig ur vägen -och att ha ett långt grimskaft.

När vi skulle hem fick spel på Saga. Vad gjorde hon?!?

Slängde in ett dregligt träns på de fräscha, fina sätena!

– Vagöru!?! Det är slut med sånt där! röt jag.

INGA HÄSTGREJER DÄR FRAM är en ny, stenhård regel.

Den som bryter mot det får sova i avgasröret.

Det är nya tider nu
i Familjen Kaos. Ordning och reda!

– Men OKEJ, härre GUDH! svarade Saga indignerat.

Hemma var det skönt att slippa koppla av släp och backa på plats och böka.

Att köpa den bilen här satt hårt inne. Lånet gör ett stort hål i kassan. Men min gamla dragbil var ohjälpligt slut, och man kan väl knappast säga att vi gjort det för tidigt då Saga fick ponny 2011.

Vi tror att det blir ett lyft.

Fortsättning följer om huruvida vi tror rätt, eller om det är en illusion.

stöldmärk din sadel här:


Följ oss gärna på Instagram: Ponnymammans och Sagaasss

Kommentarer