Stora Enso stallpellets
Stora Enso stallpellets

Jag vaknar på natten och har panik.

Jag vaknar på natten och har panik.

Av Ulrika Gårdsliv 19 Jun 2018

Det mullrar vid horisonten denna sommar.

Och över allting gassar en obarmhärtig sol.

Jag har gått med en djup olust ett tag, en molande, lågintensiv panik.

Jag vaknar på nätterna och har panik.

Det snurrar och mina tankar mal.

Jag har inte sovit en hel natt på… länge.

Jag har panik för kvarskatten jag fick.

Jag har panik för att det inte växer något ur marken och för att vädret är askonstigt.

Jag har panik för att lösa hästar tuggade hål på mina sista balar med ensilage och att jag nu måste elda upp foder för flera tusen.

Jag har panik för att foderpriserna kommer att stiga i höjden.

Jag har panik för veterinärräkningar som vi är sena med.

Jag mår dåligt över fölet som dog och för jag inte vågar avla mer.

Jag har panik för vad jag ska göra med avelsstoet nu.

Jag har panik för att vi skulle rädda allt med att sälja min finaste häst, som dock visade sig ha ett fel på röntgen som gör den osäljbar.

Den har inget problem av felet, men den är ändå osäljbar nu.

För i Sverige kan man bara sälja hästar som är perfekta på röntgen. Och sedan rider folk ändå sönder dem och drar säljaren inför rätta.

Jag har panik för att min man tycker att vi har för många hästar och jag vet att han har rätt, men att den enda som kunde säljas nu inte går att sälja.

Jag har panik för att det kostar satan att tävla. Och fortsätter jobba trippelt för att kunna ge min dotter det livet lite till.

Jag har panik för att massor av bekanta har tagit bort hästar på sistone och jag bara undrar vad som händer??

Jag har panik för att jag inte har bytt ut alla stolpar i stängslena som blev så förstörda i vintras och för att det nog ser ut som om det är en jäkla alkis som har den här gården.

Jag har panik över priset på drivmedel. Jag har panik för att vi fortfarande, flera decennier efter att vi förstått att dessa drivmedel orsakar växthuseffekt, inte har alternativ till dem.

Jag har panik för att vi i ett år haft behov av både elektriker och rörmokare men måste skjuta upp det lite till.

Framför allt har jag panik för missväxten. För jag tror, att har foderpriserna väl stigit så kommer de aldrig sjunka till tidigare nivåer igen.

Jag har aldrig varit en katastroftänkare. Jag har alltid varit den som tar saker som de kommer och som fixar det.

Men något har hänt med mig.

Det har varit grej på grej ganska länge. Jag vaknar på natten och har panik.

Jag vaknar på natten av en mardröm att Länsstyrelsen går runt här och klankar ner på allting och tvingar oss att bygga om och att vi inte kan det och måste sälja.

Jag har panik och tänker att nu säljer vi hela skiten och slipper veterinärräkningar och oro och slit.

Och sen sitter jag bara och skriver romaner i ett litet stenhus i Frankrike resten av mitt liv, och lever på egenodlad potatis.

Men jag vet ju att jag inte kan sluta med hästar.

Ett liv utan hästar skulle inte gå att leva.

Det mullrar vid horisonten denna sommar.

Kan inte skaka av mig känslorna.

Kanske är det bara min egen situation. Och jag vill inte vara någon domedagspredikant.

Men jag förutspår att i takt med en allt vitare hästbransch, med utvecklingen inom djursjukvården, med allt större krav och fler regler för djurverksamhet och tävling och ett allt mer oförutsägbart väder blir det bara dyrare och krångligare allting.

Jag förutspår, att foderpriser och stallhyror och priser på tjänster kommer stiga kraftigt, och att om tio-femton år kan inte svenssons ha häst längre.

Kanske är de senaste femtio åren bara en parentes i historien då vanligt folk kunde ha häst?

Jag hoppas jag har fel.

Men jag vaknar på natten och har panik.

Kommentarer