Jag sörjer min mobil. Vi blev hästsparkade båda två. Jag läker, men inte den.

Kan man sörja en mobiltelefon?

Och kan man hata en ny?

Nu ska jag berätta om en sak som hände.

Det var för en dryg vecka sedan.

Jag skulle flytta mitt sto och hennes fölunge till en annan hage.

Promenaden på ett par hundra meter gick på en stig mellan våra hagar.

Det blåste och damen är högreaktiv så hon var lite på tårna.

Jag haltade därför att min rehab efter operationen går fram och tillbaka (orkar inte gå närmare in på det här) och jag gjorde vad jag kunde för att hänga med.

Fölet gick med löst, min man gick en bit bakom oss.

Så kommer några av våra andra hästar farande upp snett bakifrån vid stängslet i ena hagen. Vi var ganska nära dem.

Stoet började studsa.

Jag ryckte till i grimskaftet och röt ”gå ordentligt” eller något.

Och sen gick allt bara så snabbt.

Jag gick inte längre vid stoets bog utan hade hamnat vid hennes bakdel.

Pang!

Det small.

Något gjorde intensivt ont.

Jag fattade genast att jag hade blivit sparkad och jag hörde hur min man skrek.

Sen vet jag inte om det blev svart en stund eller vad som hände.

Han måste ju ha tagit stoet och fått in henne i den hage vi skulle till.

Jag hade vidrigt ont, men det är jag ju van vid.

Jag låg på marken och min man kom och skrek att vi kan ju inte ha de här jävla hästarna, det är ju livsfarligt och du klarar ju inte av dem längre bla bla (han är inte så pedagogisk när han är upprörd).

Jag tittade upp och såg att jag nu var innanför det stängsel som jag förut var utanför.

”Ligger jag i hagen?” hörde jag mig själv säga.

Det gjorde jag.

”Du flög” sa mannen.

Han hjälpte mig upp och stödde mig medan vi gick upp till huset.

Jag hade blivit sparkad, men mannen säger att det nog var mot de andra hästarna hästen kickade och inte mot mig.

Jag fick en enorm, avlång bula på underarmen.

Den blev blå sen.

Senare upptäckte jag också att jag hade ett blåmärke stort som en barnpizza längst upp på högra låret.

Sparken hade ironiskt nog tagit precis på min höftprotes, eller på utsidan av kroppen där den sitter.

Nå, de är gjorda av titan de där, så jag är inte så förvånad att den höll.

Men iallfall.

Jag hade en jacka på mig och min mobil låg i fickan som var i höfthöjd.

Den var nu krossad. Även den hade fått en släng av sleven.

Min fantastiska fyra år gamla Huawei Pro, med en sjukt bra kamera och enormt minne och som aldrig blev seg eller krånglade.

Jag blev liggande större delen av dagen och försökte återuppliva min stackars mobil.

Somnade, drack en massa vatten, hade lite ont i huvudet.

Nej, jag åkte inte till akuten.

Ni vet inte hur det är i den här stan!

Jag bor tre och en halv mil från Stockholm och vi har ingen akutmottagning i kommunen.

Knappt en vårdcentral har vi på 27 000 invånare.

Man får åka till nåt av de stora sjukhusen i stan och där kan man bli sittande i måååånga timmar.

Jag gör det bara inte.

Där får man sitta bland hundra andra, sen kommer det in någon som blivit skjuten och då ramlar alla bakåt i kön igen.

Men iallfall. Det var väl en lättare hjärnskakning.

Jag känner ännu av den.

Och nu har jag, efter en dryg vecka, motvilligt bytt mobil.

Nå, när jag haltade in på Elgiganten som den gamla trasa från 1900-talet som jag är sa de att Huawei säljs inte längre.

Jag köpte en Samsung s22 som alla säger har bra kamera.

Jag kan redan konstatera att den har sämre kamera och sämre batteritid än min 4 år gamla Huawei hade.

Och det värsta av allt -alla kontakter och allting försvann!

Och över tusen bilder.

Jag orkar inte.

Vet ni hur många telefonnummer det var?

Nä, det vet inte jag heller men det var jäkligt många.

Nu ska man skaffa bank-Id på nytt och ladda ner appjävlar och den tjatar om mitt Googlekonto som jag har glömt lösenord till.

Jag hatar det här, hatar, hatar, hatar!

Hatar det obeskrivligt.

Sent omsider upptäckte jag att jag har jätteont i svanskotan också.

Alltså jätteont.

Det håller i sig. Blåmärkena bleknar sakta, men svanskotan värker på.

Alla i stallet har förresten haft ont i svanskotan, i kombination med hjärnskakning,det var bara jag kvar.

Det är inte synd om mig.

Men jag behövde inte det här just nu.