Stora Enso stallpellets
Stora Enso stallpellets

Jag använder inte längre min lösdrift på vintrarna. Det är för blött.

Jag använder inte längre min lösdrift på vintrarna. Det är för blött.

Av Ulrika Gårdsliv 15 dec 2019

Man kanske ska vara försiktig med att säga så mycket om klimatförändringarna.

Men att de pågår just precis nu är ett faktum, och det har redan stora konsekvenser världen över.

En mindre konsekvens för mig personligen är att jag inte kan räkna med att kunna använda vår lösdrift längre på vintrarna.

Vi har så kallad mäktig lera. Alltså inte genomsnittslera utan MONSTERLERA.

Sex meter lera ner till berggrunden pratar jag om.

Stora delar av Stockholm är byggt av tegel som tillverkats här.

Av lera från ön jag bor på.

När vi flyttade hit 2011 hade vi några unghästar i lösdriften. Vi fick snö som kanske smälte emellanåt, men vi hade några hyfsade vintrar.

De senaste vintrarna har jag inte haft hästarna där. Hösten 2017 regnade det konstant. Det höll i sig in i januari och februari (det blev lite kallt i mars).

Till slut gick hästarna i blöta dygnet runt, och när det inte längre var torrt ens inne i lösdriftshallen kändes det ohållbart. Vatten trängde upp underifrån.

Jag fick ta upp den ena hästen som var vår till stallet, och den andra skickade jag tillbaka till sin ägare.

Det var en ren sanitär olägenhet att ha dem ute dygnet runt under de omständigheterna.

Nu ser jag att vi redan i mitten av december har lika mycket vatten som vi hade då, i januari 2017. Och inget tyder på att det ska sluta regna.

Jag undanber mig beskäftiga råd om att jag ska grusa. Det försvinner bara ner till Kina.

Slurp säger det bara.

Och för er som aldrig har betalat ett lass grus kan jag säga att det är dyrare än ni tror.

Om jag drivit en större verksamhet kanske jag skulle ta lån och investera, men samtidigt kan man inte cementera flera hektar mark.

Mitt hästeri får helt enkelt inte kosta mer än det redan gör. Hellre då ha färre hästar och ta in på nätterna de värsta månaderna.

Samtidigt har vi fått torrare somrar med mindre regn och svårt läge för grundvattnet. Det är vi inte heller vana vid i det här landet. Vår monsterlera blir då hård som cement istället.

Sommaren 2018 var ju en mardröm med över tre månader UTAN regn. Stenhård mark, frasande brunt gräs och brandfara.

Minns att jag var så rädd att någon granne skulle grilla trots förbudet eller tappa en cigarett. Det hade blivit präriebrand.

Även 2017 var det torrt, det minns jag för att jag hade ett föl med felaktig benställning den sommaren. Det var över fyra veckor utan regn, det var oerhört då. Innan 2018.

Visst var det slaskvintrar förr också. Men jag kan inte minnas att det vara så ihållande med regnandet och så mycket vatten. Jag har ändå bott här i 23 år.

Torra somrar, geggiga vintrar. Det kanske är så det ser ut nu ett tag?

Och sedan?

Blir det kallare vintrar igen? Vem vet?

Hur ett förändrat klimat slår mot en liten hästgård i Sverige är inte ett världsproblem.

Jag kan anpassa mig, och det gör jag genom att ha färre hästar. Inackorderingar är ändå olönsamt.

Men jag noterar förändringarna.

Och jag oroar mig. Inte för min egen del utan för hela planeten.

För alla människor och alla djur.

—————————

Köp spånpellets enkelt här:

Kommentarer