Höst och fälttävlan i lätta klasser, det härligaste som finns.

Hösten är i antågande, den riktiga nystarten på året för mig.

Sommarrutinerna är över.

Insekterna är borta, den olidliga värmen likaså, torkan och den hårda marken. Jag saknar inte just det.

Hästarna går ute, och det är skönt, jag har dem gärna ute så länge som möjligt innan det blir väldigt blött och lerigt.

Just nu går de i en mindre lösdrift som fått vila i sommar, där finns gott om gräs.

Jag gillar hösten, fram till november ungefär. Sen kan man trycka på fast forward till april.

I helgen var vi på fälttävlan på vår allra närmaste bana, bara drygt fyra mil bort. Botkyrka, en gammal rutinerad fältrittklubb.

Det var min medryttare Elin som skulle tävla min häst i en H80. Han har också varit ute på fälttävlan ett par andra gånger i sommar med min andra medryttare Beatrice.

Efter nästan tio år i den internationella ungdomseliten (med min dotter) har det varit roligt för mig att denna sommar få återknyta till de mer grundläggande nivåerna i fälttävlan och det härliga folket man träffar där.

Där alla bara är glada och hjälper varann och där främlingar ler och ropar ”Hej Ponnymamman! och säger några vänliga ord.

Där tävlandet inte är på liv och död, där äldre damer är ute och rider lätta klasser bara för att de älskar det.

Det är en fröjd att se en kvinna på 55-60 år komma farande i hög fart ut ur terrängen med sin häst och tjoa av glädje.

För att inte tala om alla härliga ponnyungar som skriker av glädje när de går över mållinjen.

Det var så kul.

Jag minns det från Sags första år i fälttävlan, att det bara var kul. I eliten blir allt så gravallvarligt (och obeskrivligt dyrt).

I eliten möter man människor som lever på att tävla, de är också ofta trevliga, men allt blir på ett annat sätt i den världen.

Jag har saknat att vara ute i de här lätta klasserna!

Min häst är dock inget självklart terrängspjut och vägrade ut sig på ett dike, men Elin gjorde ändå en toppentävling.

En av många roliga saker med fälttävlan är att hur det än går på en tävling är det är oftast minst en gren som gått bra, ibland två.

Man får också vara nöjd om allt klaffat, man kommit i tid och är förberedd, man inte har glömt några saker och så vidare.

Hösten närmar sig, som sagt. I år har jag av någon anledning inte orkat städa stallet.

Det kan bero på att mitt älskade sto gick bort i vintras och jag inte har velat röra hennes saker. Jag vet inte.

Men nu måste jag. Jag har SÅ mycket grejor att rensa och sortera.

Stallet ska högtryckstvättas.

Jag laddar. Vi ska ses, mina medryttare, My och jag på lördag och slita lite.

Något jag däremot tagit tag i var att renovera min skrivarlya, Sagas före detta rum ovanpå vårt stall.

Efter åtta år av vilt tonårsliv (jag vet inte och vill inte veta allt som hänt där uppe!) var golvet repigt och fullt med färgfläckar, väggarna var nedklottrade, det var smutsigt och slitet. Det behövdes ett lyft helt enkelt.

Hela förra hösten och vintern satt jag där och skrev Händelserna på Hästgården.

Då hade jag gott om tid att fundera på vilka förändringar jag ville ha.

När jag sålde min uppfödning till Beridna Högvakten la jag undan en liten slant till renovering av det där rummet.

Nu när jag börjat på en ny bok har jag ett helt nytt rum att jobba i!

Golv, tak, tapeter, allt är fixat. Det får fungera som gästrum också.

Inte möblerna. Dem har jag inte råd att byta ut, och några tycker jag om, de får hänga med ett tag till.

Min mans mostrar har vart här och skördat mina vindruvor och ska göra vin av det.

Jag kan tyvärr inget om varken vindruvor eller vin, men ser fram emot att lära mig.

Jag har iallfall själv planterat hela sju rankor, som ger varierande skördar.

Tre av dem växer mot stallväggen.

En sorglig sak har hänt. Min svärmor gick bort förra veckan.

Så vi har en del att ta tag i.

Det är tungt.

Hösten är en bra tid för att landa och ta tag i saker.

Ta hand om er.

Har du inte läst min bok än kan den beställas här.