Fixa foder i ofärdsåret 2018. Ett hö-drama.
En helvetes sommar har det varit.
Det har varit ett halvtidsjobb att få tag på foder, man ligger vaken med panikångest och man tittar ut över sin flock med hästar och tänker: vilken går först om nån ska bort?
En häst har vi ju förresten redan skickat bort redan.
Paniken steg för varje dag av torka och hetta och låg sedan lika högt och obönhörligt som termometrarna.
En dag ringde min granne med islandshästarna.
– Har du fått tag på foder?
– Nä, sa jag uppgivet.
Så för någon månad sedan fick min inackordering ett tips om foder från nordligaste Norrland.
Alltså, normalt tycker jag Norrtälje är Norrland, men eftersom norrtäljebonden inte har nåt i år så fick jag tänka om.
Nu inleddes FÖRHANDLINGAR. Med RIKTIGA Norrland.
Med folk som pratar lika långsamt som snigeln går över land, som tar oändliga pauser i konvärsaschjon och som säger “sscchhjjoooo” på inandning -det betyder “ja”.
Visste ni att norrländska är den dialekt som folk litar mest på? Det finns någon studie på det.
Sshhjooo så nu börja´ vi tala om hur många balar, vilket pris osv.
De visste inte riktigt hur många balar de skulle få i skörden och hur många de isåfall kunde avvara, så vi fick även numret till en grannbonde.
Vi kan hädanefter kalla dem Bonde A och Bonde B.
Bonde A sa att jag tror ni kan köpa så här många, men har inte vi så kan ni köpa av Bonde B för han har massor av mark.
Toppen!!
Nu började jakten på lastbil. Facebook är ju bra och bästa facebookvännen Milva fixade fram en schysst lastbilskille som kunde åka 100 + 100 mil.
Hans lastbil kunde ta hejdundrande 60 balar! Jädrar i min lilla låda! Så mycket behöver inte jag, så jag ringde min granne och frågade om han ville var med och dela ett lass.
Han blev jätteglad. Så glad blev han att han kom farande på sin röda fyrhjuling med en vinflaska!
Jag önskar jag kunde säga att vi svepte den på rot, men så kul hade vi inte.
Iallfall. Vi bokade 60 balar. Några från Bonde A, och sen skulle Bonde B täcka upp resten.
Grannen och jag skulle dela på allt.
För några nätter sov man lite bättre.
När dagen närmande sig då lastbilskillen kunde åka upp ringde jag upp Norrland för att dubbelkolla -fanns det nu si och så många balar? Kunde vi skicka upp en bil?
Nu kunde Bonde A avvara si och så många, men Bonde B började trassla. Det var priset han inte kunde klämma ur sig (fast Bonde A hade hela tiden ett pris som hon höll fast vid).
– Ja vet som int´ än… mumlade Bonde B.
Jag blev liiite otålig.
– Okej men vi måste veta hur många vi får av dig, och vad priset är, för det är rätt mycket pengar det handlar om, och vi kan inte skicka upp en dyr lastbil om den inte blir full, sa jag.
– Sscchhjjoooo sa han.
Jag vankade av och an i vardagsrummet medan vi talade, han satt i sin traktor.
Och han talade med Horsewoman From Hell, Superbitch De Luxe.
Han skulle räkna och återkomma om en stund.
Det var nåt som inte kändes bra. Luttrad föreställde jag mig hur Bonde B när lastbilskillen väl är där skulle bestämma sig för att de där stockholmarna får fan betala! De är ju rika som troll allihopa (nä det är vi inte…)!
Det kan jag berätta för er som inte är från min hemby, att det händer att folk får lust att skinna en bara de hör ens dialekt.
Och är ju liksom ockerpriser på foder i sommar.
Då ringde han upp efter bara fem minuter och sa att han hade inget åt oss!!
– Jag ser på räkneverket att jag får int ihop tillräckligt…
-VA!!?????
Nu får jag då kontakta Bonde A och säga att det blir inget för Bonde B har hoppat av, och ringa min granne och säga detsamma, och ringa lastbilskillen och säga att det blir tyvärr ingen körning.
Jätteroliga samtal. Inte.
Bedrövad tänkte jag nåt i stil med piss skit och helvete, jag säljer alla hästar och flyttar till Paris, det här ju helvetet!
Och sen. Sen!! Redan samma kväll ringer min granne med islandshästarna och säger att han har nu ordnat med 60 balar ÄNDÅ med Bonde B….!
Som ju knappt hade några balar alls när jag pratade med honom.
Pressade jag på för hårt om att han skulle bestämma sig? Att vilja veta ett pris är tydligen rena gangstermetoderna denna sommar.
Ville jag vara med på det här lasset? undrade min granne.
Jag kunde dock inte få så mycket som jag egentligen behövde, dyrt var det och jag var arg och trött och sa till honom:
– Ta det lasset du. Jag orkar inte med den här skiten!!
Nu fick han det han behövde iallafal.
Bonde A var hur som helst väldigt hjälpsam och erbjöd mig ändå att köpa av dem.
Efter en halv kilometer med messenger-meddelanden hade jag fått löfte om 40 balar, och de lyckades dessutom hitta en lastbil till ganska bra pris!
Hallelujah!!
Men även detta var lite för mycket för mig att punga ut med på en gång, så nu ringde jag en annan granne och frågade om hon ville dela ett lass prima, inplastat torrhö från Norrland med mig?
Det ville hon! Hemskt gärna!!
Hallelujah igen!
MEN…
It aint over till its over.
Bonde A ville ha betalt i förskott.
Eftersom jag hört om bedrägerier när folk betalat i förskott och sen inte fått något foder kändes det lite olustigt.
Men de ville ha betalt så, punkt slut.
Jag kollade då med lastbilsfirman om chauffören innan han började rulla kunde ringa mig och bekräfta antalet balar, och skicka bild.
– Jomän dä ska väl gå bra, sa de.
Samtidigt bad jag om en skriftlig bekräftelse via mejl om att frakten var beställd och att priset var fastslaget.
Man vet ju ALDRIG i dessa dagar…!
Då var den den stora dagen kommen. Pålastnings-dagen.
Och det kommer ett sms från Norrland: ”vi fick bara in 26 balar”.
MEN VAD FAAAAN!!!!???
Vi behövde ju 40!
Det blir ju så, att om jag bara får 26 balar måste jag räkna om, då åker priset upp rätt mycket.
På bilden han skickar på sms ser jag ett antal balar, men jag ser också att det är en massa plats kvar i bilen.
?????
Jag ringer upp chauffören, som är superstressad.
– Det är ju plats kvar i bilen?
– Vi hade inte lastat klart när jag tog bilden, skrek han otrevligt.
Nähäää….
Dessutom fick jag klart för mig att han kan inte lasta av här, det får jag fixa nån som gör (vi äger ingen traktor).
Ååååkej… (djupt andetag)
Jag ringde genast upp min granne som skulle ha halva lasset. Hon hade jobbat natt och jag väckte henne. Sa att jag måste ju tyvärr ha mina balar, så det blir inte så många över till dig.
Hon blev inte så glad förstås, hon hoppade typ av. Jag kunde förstå det.
Piss skit och helvete igen då! Jag får ta det här lasset själv. Jag började räkna. Hjälp vad mycket vi måste ut med nu, där rök vår budget för ett tag!
Vår budget funkar aldrig mer än två tre dagar i taget.
Men -det var inte slut där! För tio minuter senare ringde Bonde A och sa att öh, killen kommer tillbaka, han ska lasta in 10 stycken till åt dig.
Nu började jag tro att jag var galen eller nåt.
– Men det fanns ju inte plats????
(tystnad)
Och då går det upp för mig, den här lastbilen ska frakta nåt annat också! Som jag inte vet om. Det var därför den inte var lika dyr som den andra bilen.
Jag ringer upp lastbilschefen och han svamlar om bilen, flaket och vagnen och jag fattar nada.
Ingenting fattar jag.
Av någon anledning går det illafall helt plötsligt in 10 balar till, och jag bara jaha okej…..
Dem skulle min andra granne ha betalat, men hon hade väl somnat om nu och var ändå inte så glad.
Så jag fick nalla av kontot som det står “Sagas träning och tävling” på och swishade för 10 balar till.
Nu hoppas jag bara att de inte sticker åt helvete med mina 36 balar.
På dagens fixalista står att ordna någon som kan komma och lasta av balarna åt mig.
Lärdomar:
* Att få foder från Norrtälje, fraktat och avlastat, är lyxen av lyx.
* Inget är sant eller hugget i sten bara för att en norrlänning har sagt det.
* Framtiden tillhör de som kan slå eget foder.
Tänk om någon hade förutspått detta för ett par år sedan: 2018 slår klimatet tillbaka mot oss, det kommer vara tre månader utan regn och vara över 30 grader varje dag och det kommer bli slagsmål om foder!
Och ni måste göra allting ännu värre för klimatet genom att köpa foder från hundratals mil bort, och det kommer kosta fyr-femdubbelt mot vad ni är vana vid!
Få hade trott på det mardrömsscenariot.
Följ oss gärna på Insta: Ponnymammans, Sagaasss