Stora Enso stallpellets
Stora Enso stallpellets

Fixa foder 2018 del II. Fodret strandat -en kilometer bort!

Fixa foder 2018 del II. Fodret strandat -en kilometer bort!

Av Ulrika Gårdsliv 01 Aug 2018

I förra inlägget beskrev jag hur sommaren gått åt till jakt på foder – att hitta något att köpa, och att få det hitskickat till oss.

Det blev Övertorneå.

ÖVER.FUCKNING.TORNEÅ!

Men man får vara glad att hitta foder! Det får man verkligen.

På måndagen vid tiotiden började lasset rulla. Chauffören strulade och fick först in bara 26 av 40 tänkta balar, trots att släpet inte var fullt, vilket jag såg på en bild som han skickade.

När jag ifrågasatte det började han skrika i telefon, sen vände han plötsligt tillbaka och lastade på tio till! Jäkligt märkligt att det plötsligt gick att få in tio till.

Jag har min teori om vad det kunde handla om, men jag skriver det inte här.

Hans chef sa att han skulle vara framme hos oss på onsdagen. Men under måndagen kom meddelanden från chaffisen att han skulle vara framme redan på tisdagen.

Chaffisen var förbannat dryg och odräglig mestadels. Allt skulle vara efter hans pipa.

Kundbemötande, hallå?

Nu började en febril jakt på någon som kunde komma och lasta ur bilen, eftersom han inte kunde det själv.

Det var INTE lätt!! Bönderna jobbar febrilt nu och kan inte avbryta allt för att någon hästägare behöver hjälp med balar de köpt 100 mil bort.

Alla har inte traktor med balgrip. Väldigt få har det, faktiskt, och de som hade det var upptagna eller så var någon grej sönder, eller så var det fel fäste på traktorn.

Till slut hittade jag en annan hästägare som skulle hjälpa till, men eftersom tromben som drog fram här på söndagen hade vräkt ner en telefonstolpe över vår väg blev vi tvungna att lasta av hos en granne en halv kilometer bort.

Vi skulle tvingas köra balarna en och en, det skulle bli en kilometer per bal.

Hon backade på det. Det skulle ta sex-sju timmar minst.

Okej, jag kan förstå det. Men nu fick jag panik igen.

Det var bara två timmar kvar tills lasset skulle komma, och jag hade ingen som kunde lasta ur!!

Dessutom var chauffören FÖR TIDIG!

– Det blir nog snarare 13 än 14, skrev han.

Som om jag hade en hel stab med medhjälpare att trolla fram en timme tidigare, eller över huvud taget.

I sista sekunden fick jag tag på en person som kunde hjälpa till att lasta av, som hade en liten Avant, och som ville köpa några balar.

Tack gode Gud!

Vi fick alltså lasta av hos en granne, på grund av en telefonstolpe över vägen.

Inte bara det, grenar och utemöbler flög omkring i hela byn och en lighall hade ställt sig på högkant.

Vårt väderfenomen varade i bara en halvtimme men ställde till med stor förödelse.

Iallfall, nu passade inte infarten herr chauffören!

– Där kör jag inte in! Det repar min lastbil! utbrast han.

Sen gick han omkring med sin mobil och filmade hur bedrövligt trångt där var.

Jag har mycket svårt för folk som beter sig illa på jobbet. Hade verkligen börjat ruttna på honom och sa till honom att häromdagen var det en större lastbil än din som körde in här, och lastade av nästan dubbelt så många balar.

Men nej! Han vägrade han att köra in där.

Då ringde jag till granne B och frågade om vi fick lasta av där på en väg där det är mer öppet runt omkring.

Det fick vi.

Sagt och gjort.

Tre kvinnor slet i hettan medan en dryg chaufför stod och latade sig.

Vet ni varför han inte kunde ta alla mina 40 balar?

För han skulle köra några pallar sprit! Också!

Jag hade i min enfald trott att det bara var mitt foder som skulle åka med den här transporten, jag hade inte fått någon annan info.

– Jag hade nog kunnat ta ett par balar till… sa han när det närmade sig slutet.

– Det där hörde inte jag, sa jag.

Sen sa han nåt elakt om stockholmare också.

– Det där hörde inte vi, sa vi. Typ.

Det är min erfarenhet att folk norrifrån ofta liksom MÅSTE säga negativa saker om stockholmare. Ofta helt oprovocerat och helt ur det blå.

Och sen får VI höra att VI är dryga!

Det var så skönt när han äntligen tog sitt vrålåk och drog. Med spriten som kluckade där bak.

Jag ska faktiskt ta ett snack med hans chef.

Iallfall, det var inte över där.

För nu behövde de 36 balarna köras hem till mig…!

Bonden som lät mig lasta av där vill inte ha dem ståendes där. Jag lovade få det fixat samma kväll.

Men -nu behövde vi en liten balklämma till. För den lilla Avantin kunde inte åka kilometervis och det behövdes ju en till för att lasta av vagnen med hemma hos oss.

PUUUHH!

Jag har inte ringt så många nummer sedan jag för hundra år sedan jobbade som telefonförsäljare.

Det var VIDRIGT!

Flera ville hjälpa, men kunde inte.

Andra sa bara: det finns inte en chans i universum.

Dessutom hade jag en bekant på besök, som jag verkligen trott att jag skulle kunna sitta ner och fika med, men det måste ha blivit det mest misslyckade besöket nånsin för henne. Vi åt lite melon och vindruvor i den klibbande hettan och jag satt superstressad på kanten av stolen.

När hon åkt fortsatte jakten, och pågick hela kvällen.

Några var mycket välvilliga och ville verkligen hjälpa. Det föll på att vi inte kunde hitta en traktor som var kompatibel med balgripen som vi kunde få låna av Hanna.

Den som först hade tänkt hjäpa mig meddelade att nu var det något med hydrauliken på hennes lilla Avant.

Vi försökte få låna traktorer, pratade med flera grannar men det var bara fel på antingen traktorn eller så var fästena inte kompatibla.

Klockan tickade. Jag misströstade, milt uttryckt, jag hade lovat min granne att fodret skulle bort ikväll men jag kunde inte hitta hjälp.

Nu är det dagen därpå och jag har nu på morgonen ringt runt hela Stockholms maskinuhyrare efter en Avant med balgrip.

Lastare finns hur många som helst, men ingen med balgrip….!!

– Balgrip??? (paus) Nää, det har vi ingen….

Så nu börjar paniken om…!

Jag ska åka till island imorgon och har inte hunnit tvätta, packa eller läsa igenom papperna från Ridresor Island…!

Saga och Gabriel, var är dom?undrar ni nu. I Halland på träning för Johan Lundin, inför Nordiska Mästerskapen.

Fantastiska My har varit med mig hela tiden. Stackars henne. Jag är inte på mitt bästa just nu.

När hon hade åkt hem ganska sent på kvällen svepte jag ett stort glas vin och kastade mig i soffan och ville dö lite.

När jag vaknade av stress klockan fyra malde traktorer, balgripar och Trima-fästen runt på min näthinna.

Då skrev jag det här inlägget.

Nu är klockan tio. Mitt foder står ännu hos grannen, och hur det här nu än blir löst så kommer det kosta flera tusen.

Den sista jävla kilometern blir lika dyr som 30 mil med hyrd lastbil på E:4an.

Skräcksommaren 2018.

Jag vill bara att den ska ta slut.

Kommentarer