Händelserna på hästgården - Boka här
Händelserna på hästgården - Boka här

Ett oväntat besök. När Arga Snickaren stormade in.

Ett oväntat besök. När Arga Snickaren stormade in.

Av Ulrika Gårdsliv, Ponnymamman skojar 29 jul 2021

Genom fönsterrutan skymtade jag en bil, sen hörde jag den stanna på gårdsplanen och så knackade någon på. Genom den krusade glasrutan i ytterdörren såg jag konturerna av en man, ganska lång och välbyggd.

Jag trodde det var en kund till vårt katthotell. När folk kommer en timme tidigt, det är ändå det fräckaste, tänkte jag irriterat.

Men när jag öppnade stod där Arga Snickaren!

Hej, sa han och sträckte fram handen.

– Anders.

Bakom honom stod två andra män och såg hundaktigt trevliga ut.

Vad som for runt i mitt huvud i den här stunden är svårt att säga, men det var inte bara en sak.

Var detta sant? Vem hade ringt hit honom? Vad ville han?

Där stod jag med en handduksturban på huvudet, stora fladdriga ballongbyxor, en gammal skjorta som hängde på svaj, felknäppt. Nedanför ballongbyxorna tittade mina fötter ut med avskavt lack på tånaglarna. Jag skämdes djupt.

– Vi ska gå runt och kika lite, förklarade Anders. Vill du visa oss runt?

Jag drog några djupa andetag. När chocken lagt sig kom andra känslor. Någon hade skickat hit Arga Snickaren! Herregud, det här var ju min dröm, och nu hände det!

– Öh, ja, absolut, visst, självklart, var vill ni börja?

– Vi börjar med huset utvändigt, sa han.

Vi gick ett varv runt vårt vita, inte jättestora hus. På sydsidan tog han tag i räcket kring källartrappan och ryckte till. Hela räcket bara gick av. Rödbruna murkna träflisor och stora, vita målarfärgsflagor lossnade och föll till marken.

– Vad är det här!? röt han och spände sina stora, runda, mörka ögon i mig.

Jag fick inte fram nåt först.

– De är ett ruttet räcke, pep jag sedan.

– Ja, jag ser det! Jävligt ruttet! Varför har du ett ruttet räcke!? Det är ju farligt! Tänk om någon ramlar ner här!

Som jag älskade hur han skällde ut mig. Det kändes så bra. Skäll mer, tänkte jag, skäll mer…!

En solblekt lock ur hans rufsiga kalufs föll ner i hans bekymmersveckade panna och jag kände hur jag blev helt knäsvag.

Vi lämnade räcket och gick runt knuten.

– Här skulle det vara snyggt med ett trädäck som löper runt hela huset, och en balkong där uppe, sa han och tittade upp mot övervåningen.

Jag fick inte fram något utan bara nickade. Torr i munnen och lite fånigt andlös nickade jag helt galet, stod där och headbangade nästan.

Ja, ja, bygg ett trädäck!!!

Sen gick vi in i huset. Dörren som hundens klor satt tydliga märken i himlade han med ögonen åt.

– Byt ut den där, mumlade han åt killen som tyst följde efter oss och antecknade saker i ett block.

– Vilket konstigt hus, man går ju rakt in i köket! Inte undra på att det blir smutsigt! klagade han medan blicken svepte över golvet.

Det var ett tag sedan någon städat. Drivor av hundhår och grus hade samlats kring trösklarna.

– Funkar allt här?

– Eh, nä, spisen är seg och bara tre plattor går. Och ugnsluckan glappar.

Arga Snickaren högg tag i ugnsluckan och grimaserade åt glappet. Sen smällde han igen den och tittade åter argt på mig.

– Ser jag rätt!!? Är det spindelnät mellan glasrutorna i ugnsluckan?

– Tre plattor? Vad äter ni ens för mat i det här huset?

Jag sänkte blicken. Det var en pinsam kaffefläck just vid hans fötter. Flera runda droppmärken som torkat in, i olika storlekar.

– Hur länge har spisen varit så här!?!

– Ett tag.

Han stirrade på mig som om jag inte var klok, och det var plågsamt tyst en stund.

– Ni ska vara två på den här adressen. Var är din man?

– Han är i Kairo och sjunger.

– I Kairo och sjunger? Jaha! Det kan inte var en särskilt hungrig kille. Och inte kan han laga räcken heller tydligen.

– Nä, men han kan sjunga, kan du det? sa jag.

Han stelnade till mitt i en rörelse och blängde argt på mig. Sen gick han mot trappan och slängde med huvudet så att lockarna for.

Resten av huset tyckte han nog var rätt okej, för han rackade inte ner på så mycket inne. Sa till killen med blocket att det behövde målas om och att badrummet var gammalt men fick duga.

Källaren gick han aldrig ner i. Tack gode Gud säger jag bara, han hade kreverat.
Sedan gick vi ut på själva gården. Vi gick mot stallet.

– Och här bor det hästar ser jag.

– Ja.

Vid åsynen av mina stängsel stannade han upp, hakan föll ner lite och han glodde på dem med halvöppen mun.

Sen gick han fram till en gnagskadad stolpe och ryckte tag i den. Den var redan sned och lossnade lätt ur marken. Han vände sig mot mig och kastade stolpen i backen.

– Men hur ser det ut här!? Ser du inte själv? Vem som helst fattar att hagstolpar inte ska se ut så här! Sa du hästar? Du är säker på att det inte är jättebävrar du har?

– Byt ut stängslena, rubbet, muttrade han till killen som gick bakom oss.

Nu gick vi in i stallet.

– Men herregud, Ulrika, har bävrarna käkat härinne också? Titta på fönsterkarmarna! De är ju helt uppätna!

Jag sa tyst att så här blir det i stall efter ett tag. Ganska snabbt, faktiskt.

Så gick han in i diskrummet och fick syn på plywoodskivan som ligger över golvet där. Han fattade misstankar direkt och lyfte undan den.

– Och vad har vi här då, ett HÅL! Ett jävla hål, rakt ner i golvet!!

Jag vågade inte titta på honom.

– Det var en häst som trampade igenom, kved jag och blundade.

– En häst som trampade igenom! Och då lägger du bara en plywoodskiva över?!

-paus-

– Hur länge har det varit så här? Va?

– Tre år. Kanske fyra, sa jag och skämdes om möjligt ännu mer.

Nu stod han och glodde helt rasande på mig igen, så där som han gör. Det gick väl någon minut.

– Men Ulrika. Så här kan du inte HA det!! Det förstår du väl.

– Nä det kan jag inte, viskade jag. Nu rann varma, salta tårar över mina kinder och jag ville bara dö. Samtidigt ville jag att han skulle fortsätta skälla. Det var väldigt konstigt faktiskt.

Nästa sak som hände var att ett helt byggteam stormade in på gården och bytte ut spisen, målade om golv, dörrar och karmar, snickrade ett nytt källardörrsräcke och satte in en ny, fräsch dörr.

Det sprang byggkillar överallt och liksom trollade. Tjoff, tjoff!

På nolltid fixade de hålet i stallgolvet och bytte ut precis all stallinredning och monterade upp tvådelade engelska dörrar, såna som jag drömt om så länge.

Och så byggde de ett fantastiskt trädäck runt hela huset och en balkong som också gick runt hela huset. Helt plötsligt satt det ett litet mumintorn på huset -med en romantisk spiraltrappa till.

Och redan till kvällen hade de anlagt en ridbana och smällt upp ett ridhus! Och bytt cirka tio tusen gnagda stängselstolpar.

Och sedan red vi runt där på ridbanan han och jag, i en samstämd kadrilj.

Det kommer på tv i höst!

Nä, ni har redan räknat ut det för länge sen.

Arga snickaren har inte alls varit här och skällt ut mig och klagat och rutit och byggt om.

Men drömma kan man ju.

Följ mig gärna på Insta: @ponnymamman.se

Kommentarer

Etiketter:, ,