Ett halvår utan dig. En hästmänniskas sorg.
Idag är det sex månader sedan du lämnade mig och alla i stallet.
Det fanns inget att göra. Jag var tvungen att åtgärda ditt lidande.
När nödslaktens lastbil backade in på vår uppfart var vi alla på plats för att ta farväl av dig och tacka för den glädje du gav oss i så många år.
Jag var där. Saga var där och hennes kusin Alva var där. Tjejerna i stallet och de flesta som hade fått ynnesten att rida dig var där.
Smärtan slet sönder mig.
Inte du!
Du som skulle vara här alltid!
Eller åtminstone tio år till.
Och sorgen la sig som en tät dimma över gården.
De första dagarna när jag kom för att släppa ut de andra och din box gapade tom var fruktansvärda.
Du, som varit med mig i sexton år, du vars mamma jag också hade för länge sedan, du som gav mig två fina föl.
Tyvärr blev ingen av dem ett sto, så dina gener kan inte föras vidare mer.
Jag hade tänkt ta ett till föl, men det blev inte så.
Jag kan inte vidarebefordra din fantastiska arbetsskalle och oerhörda ridbarhet till fler hästar och lyckliga ryttare.
Det var bara några veckor sedan som jag iddes röra dina sadlar, och hängde undan dem. Detta enbart för att det behövdes plats i sadelkammaren.
Ditt träns hänger där ännu på sin hängare.
Sorgen är ett sorts ältande. Man tror man är klar, men sedan kommer det över en igen.
Jag vet, någon gång måste man gå vidare.
Vi ska skiljas från alla hästar, det är bara så.
Vi kommer alla dit, någon gång.
Jag gjorde en bra sak, ganska snart efter ditt frånfälle. Jag ställde en annan häst i din box för att slippa möta den gapande tomheten varje morgon.
Och varje kväll.
Det hjälpte. Nu har Sagas häst din box och hon trivs i den.
Det vet du förstås. Jag är säker på att du är här på något sätt, och övervakar allt.
Och det känns så bra att det står en häst i den boxen, även om det inte är du.
Det är bara så jäkla tomt. Ändå.
Det här var ju din gård, jag köpte den till dig, och flocken var din.
De fruktade dig och följde dig in i det sista.
Du erhöll deras respekt till den sista dagen, trots ditt tillstånd.
Och den här sommaren, den första sommaren utan dig, den är inte som andra somrar har varit här.
Något fattas.
Men jag ska vara glad för de hästar jag har här, jag ska det.
Jag ska sluta älta. Glädja mig åt det jag har och inte sörja mer.
Som sagt, man måste gå vidare.
Till hösten ska jag ta tag i att städa bland dina saker. Kanske sälja din hoppsadel, som inte passar någon annan häst.
Jag har tappat bort min riding, förresten.
Jo, jag rider, men på sistone mest i skogen eller galopptränar.
Kan inte ta mig för att träna.
Som jag saknar att gå till banan att och ta ett dressyrpass på dig.
Känna din arbetsvilja och hur du läste mina tankar.
Eller att gå ut och galoppera eller skutta lite små terränghinder.
Eller lite banhoppning för den delen.
Allt var lätt för dig, allt var lätt och kul.
Även om du var lite nervig.
Och aldrig var jag rädd när jag red dig.
I din sadel var jag 14 år, alltid.
Det är inte riktigt så med någon annan häst.
Precis som ingen kärlek är helt lik en annan kärlek, och precis som ingen vänskap är likadan som en annan vänskap är varje relation med en häst en helt egen, unik resa som inte bara ersätts hur som helst.
Inte för mig.
Men nu måste jag ta mig i kragen på riktigt.
Det är inte rätt mot de andra här att gå omkring i det förflutna och inte se och förvalta det jag har här och nu.
Du har det nog bra där du är.
Jag har förlikat mig med det.
Kanske är jag knäpp i huvudet och en ond person, men jag har sörjt mina djur mer än jag sörjt de flesta människor som gått bort ur mitt liv.
Jag känner folk som tar bort hästar, är ledsna i någon vecka, sen verkar det vara klart.
De köper en ny häst som de blir uppfyllda av.
Varför kan jag inte var mer som dem?
Jag ska försöka nu att inte tänka mer på att du inte längre är här.
Jag ska försöka vara glad att jag en gång i mitt liv fick ha en så fantastisk häst bara.
Från ditt första andetag till ditt sista.
