Det är inte kul varenda dag. Man måste få erkänna det.
Och december sänker sina vita, förlåt lerbruna vingar över oss.
Det är nu man ska känna julefrid och tycka att allt är supermysigt, men förlåt, jag hittar inte myset, det är mest lera och vatten, lera och vatten.
När marken knappt bär för allt regn som kommit och man vaknar upp och ser att det kommer ÄNNU MER…
När allt blir dubbelt så tungt och allt är smutsigt, då är det svårt att hålla motivationen uppe.
Stängselstolpar som lägger sig ner om man så mycket som snuddar vid dem, täcken som väger 15 kilo när de blöta ska av, överfull gödselstack, foderleverantör som inte svarar…
Ni vet hur jag är, jag skippar ytan och skriver om hästlivet som det ÄR.
I september berättade jag att jag börjar rida igen. Alltså inte bara lufsa ut i skogen, utan börjar rida på riktigt.
Några härliga lektioner för min granne, C-tränare Ulrica Jonsson, blev det.
Innan det här förbannade regnandet satte in.
Står man inte på anläggning med ridhus, då är man prisgiven åt vädret.
Vi har bott här i snart sju år, och inte någonsin har vi haft en så blöt höst!
Hela hösten har det legat en stor vattenpöl framför gödselstacken som förr kunde uppträda någon enstaka gång, nu har den blivit permanentad verkar det som.
Har byggt en liten spång av plankor över den.
Men ni vet hur det är att vara hästmänniska: du får inte klaga!!
Man får inte tycka att det är jobbigt en enda sekund!
Så klafsa runt där i din lera, halka omkull och slå dig på skottkärran, tvätta tvätta tvätta och rensa dina avlopp -men klaga inte! Du måste älska varje sekund av hästlivet, annars jäklar får du höra!
Vilken otacksam och bortskämd människa du är.
Och när du går där och klafsar och ramlar omkull och rensar dina avlopp och tvättar alla kläder ska du också komma ihåg att det är för att ha just det här livet som du aldrig har råd med något annat!
En bit bort finns en ridbana vi får vara på, den har mestadels antingen stått under vatten eller varit frusen.
Blev min ridhöst som jag hoppats?
Nej, det blev den inte. Att hästen är ung och borde utvecklats lite mer än vad som nu blev ökar på frustrationen.
Med Sagas häst har det också varit segt. Aldrie opererades i luftstrupen i slutet av oktober, sedan dess var hon först på boxvila i 4 veckor, därefter har hon stått i sjukhage ute.
Fyra gånger om dagen har vi gått promenader med henne.
Stackars häst, van att arbeta, van vid stor hage med sällskap, och plötsligt bara stå själv i en pyttehage och glo, och man kan inte förklara för henne.
Saga har några gånger ridit min häst Crescendo, bland annat hoppat honom. Guldkorn till gånger då man fått vara under tak.
Nä, nu blir det vintervila. Vi brukar ställa av hästarna i december ändå, det var visserligen inte planen i år av olika skäl, men nu får det bli så.
Stallet ska ändå skötas, men vi släpper ridningen nu.
Undandtaget är Aldrie som börjar skrittas uppsuttet nu för att snart sättas igång.
Helst vill man ställa av dem i någon sorts superform, så att man kan börja bra igen. Men det blev som det blev och det är bara att gilla läget.
Ja, hästägandet är inne i den minst roliga tiden på året, man får vira in sig i en filt ibland och drömma om vårens första soliga dagar, om ljus och fågelkvitter och takdropp.
Av ett annat slag än det takdropp vi hört hela hösten.
Så här såg vår planering ut. Denize fick föl i början av sommaren och Crescendo är min unghäst.
En i familjen nådde sina mål iallfall!
Alla ni hästägare därute och alla ni ägare av småstall utan inhyrd personal.
Alla ni som knegar med nåt annat för att kunna ha hästen och stallet. Ni som tycker det är lite tungt nu.
Till er vill jag säga: ni måste få tycka det.
Det är ungefär som att vara förälder: det är det bästa som hänt, och man älskar sina barn, men man måste också få erkänna att det stundtals är jobbigt och tungt.
Allt annat vore omänskligt.
