Även denna vinter fick ett slut. Vårtrötta tankar från en lerig gård.
När allt kommer omkring är jag bra en vanlig, lätt åldrad hästkvinna på en enkel gård som just nu är jävligt lerig.
Jag klafsar runt i smutsen dagligen och gör det mesta själv.
Jag tittar ut över trädgården som är brun, beige och grå och tänker att varje vinter är en förödelse, ett dråpslag.
Allting dör, eller går i dvala, människor, djur och natur tvingas böja sig för mörker och kyla.
Vi tar oss igenom bäst vi kan. Jag tänker på forna tiders människor, vilket ohyggligt lidande, vintrarna måste ha varit helt fruktansvärda.
Jag behöver bara tänka tillbaka till min egen barndom i stallet, hur mycket sämre kläderna var då. Hur mycket man frös.
Jämt frös jag om händer och fötter. Det är ett bestående barndomsminne, att jag frös.
Dock inte inomhus, som vi gör nu.
Inne hade vi varmt.
Nå, den här vintern, den tog hårdare på mig än kanske någon annan vinter.
Den ville ju aldrig ta slut.
Nyopererad frös och skakade jag här hemma med en luftvärmepump och en halvdålig vedkamin som enda värmekällor i vårt dragiga snart 100-åriga hus.
Nå, de gör ju ändå det till slut, vintrarna.
De tar slut.
Varje knallgrönt grässtrå som tittar upp bland de döda, torra fjolårsstråna, de första snödropparna och tussilagon, de är som små mirakel av återfödelse, av kampvilja, av färg, motstånd och okuvligt liv.
Jag ser ut över allt det brungrå och det känns smått ofattbart att det om bara några veckor är fullt av frodigt gräs i hagarna.
Tänk att detta mirakel händer, varje år!
I vinter har vi röjt mycket sly. Vi har sly till förbannelse, varje år. Ett lågintensivt slit.
Och snart har man inte tid med någonting, det ska klippas och fixas och mockas hagar och betas in och alla hagstängsel ska kontrolleras, man ska hitta elaggregatet till betet och ber till gud att traktorn, den fantastiska Pärlan som är lika gammal som jag själv, ska orka en sommar till.
Jag ska också halma upp en box och rigga upp en kamera och försöka få den att funka med mobilen och all ny teknologi det omfattar.
Vilken dag som helst ska vi nämligen få ett föl.
Jag har inte velat prata så mycket om det eftersom vi två gånger i rad haft otur.
Förra året kastade stoet tyvärr tvillingar, de var döda. Fyra år tidigare drabbades vi av virusabort med ett annat sto.
Därför har jag inte vågat ha så stora förhoppningar.
Går det bra nu så får vi väl säga tredje gången gillt.
Samtidigt känns det halvt galet att skaffa sig nya hästar nu.
I dessa svåra och osäkra tider.
Vi har dragit ner på hästar de senaste åren och har nu bara två. Som snart om allt går väl blir tre, då.
Hur som helst.
Man måste våga se framåt.
Man måste tro på en framtid, att den finns och att den kommer att innehålla goda ting, som hästar.
Att det kan vända i världen och att det kan bli bättre.
Snart blommar iallafall alla fruktträd, snart täcks marken av grönska full av vitaminer, mineraler och protein åt djuren.
Och träden kommer blomma vad än maktgubbarna som styr hittar på.
Snart fylls hela världen av färger och blomster och luften blir varm, insekter surrar.
Även denna vinter tog slut.
Den gjorde det.
Låt oss andas och njuta nu, hämta krafter nu.
Förlåt dig själv för allt du tycker att du misslyckats med, och ta emot ljuset och värmen som kommer nu, för det kommer även för dig.
Du är värd det.
Låt oss ha framtidstro trots allt.
Frid.