Längtan efter en gård -att hitta sin plats på jorden.

Det slog mig häromdagen att vi nu bott på gård i precis sex år. Min livsdröm gick i uppfyllelse och hela livet förändrades i grunden.

Jag vill peppa alla som drömmer om en gård att göra verklighet av det! Man kan kan alltid sälja om man inte pallar, och det vidgar verkligen ens perspektiv på många sätt.

Att skaffa gård är som att få barn. Det förändrar ditt liv i grunden och påverkar dig varje dag, hela tiden. Du kan inte strunta i din gård, speciellt inte om du har djur, du kan glömma det där som kallas fritid och det kommer inte att vara någon större skillnad på en lördag och en tisdag.

Eller nej -det är som ett äktenskap! Du är förälskad i början och ser bara rosor och gröna fält, sedan kommer perioder med lervälling och stängsel som lägger sig ner, ingen annan kommer fixa något, det är upp till dig själv. Och du inser att du antingen får kasta in handduken eller bita ihop.

Du inser att du är fast, men gör gång på gång utvärderingen att du vill vara fast.

Förr eller senare kommer det oundvikliga förfallet. Hmm, snart måste vi nog måla om. Hmm, Dags att lägga om taket. Oj vad det där buskaget har brett ut sig!

Det fanns de som varnade mig. Framför allt sådana som hade gård och var allmänt slitna. För grejen är, att på gårdar behövs personal. Vanliga svenska hästgårdsägare har dock sällan det, utan gården är något som ska hinnas med EFTER förvärvsarbetet.

Ja, olyckskorparna kraxade, och visst har det varit jobbigt ibland -men vår lilla gård är bland det bet bästa som hänt mig. Jag fick den relativt sent i livet och hade längtat halvt ihjäl mig. I åratal hade vi spanat på gårdar som varit till salu häromkring i vår hembygd.

Men det kom alltid någon jävel och langade upp mer pengar än vad vi hade.

Jag började misströsta.

Har jag berättat om när vi köpte gården? För att dra det snabbt så kände jag mycket väl till den. Den låg granne med mitt dåvarande kollektivstall, jag red ofta förbi.

En kväll under en ridtur såg jag skylten. Ringde maken som var i Tyskland. ”Den där lilla gården du vet, den är till salu! Det är nu eller aldrig!”

Jag hämtade honom vid flyget och vi åkte direkt till visningen. Vi skojade med mäklaren och sa att hon kunde skicka hem de andra, för det stod redan vårt namn på brevlådan.

Budgivningen var vidrig. En annan familj ville också ha gården. Vi satt i bil till Skåne och jag hade knappt sovit de senaste dygnen. De andra höjde med tiotusen i taget och beskedet kom på sms. Varje gång kändes det som ett nålstick.

– Men vafan håller de på med, nu drämmer vi till ordentligt så de ger sig, sa maken och höjde med 100 000.

Då blev det tyst i några timmar. Men sedan började de igen, tio tusen i taget.

Det var uppenbarligen någon sorts psykning och vi höll på att bli galna där i bilen.

Detta var en fredag, och nu ringde mäklaren och sa att de andra ville ha en paus över helgen!!!

Jag höll på att bryta ihop!

Det finns bilder från den där helgen. Jag ser ut som ett spöke.

På måndagen började helvetet om. Jag kände att om detta inte gick igenom så skulle min dröm om en gård aldrig gå i uppfyllelse. Det här var sista försöket, och sen kunde jag dö, typ.

Smärtgränsen var för länge sedan nådd och vi kom till insikt om att om de höjde med tio tusen till så blev det ingen gård.

Antagligen aldrig någonsin.

Gråt och tandagnisslan.

Psykbryt.

Point of no return.

Dödsångest.

Och då ringde mäklaren och sa att de andra hoppat av!!!

Jag grät igen av glädje och lättnad.

Ibland har jag undrat om det verkligen fanns någon andra familj… Mäklare, jag liter inte på dem.

En hel miljon gick priset upp. Budgivningen åt upp både ridbanan vi skulle bygga och traktorn vi tänkt köpa. Men vi fick gården!

Minns så väl när vi hade fått nycklarna och vi åkte till gården och gick runt där bland äppelträd och järnåldersgravar.

Jag var liksom berusad, lite hög.

Vår gård! VÅR EGEN GÅRD!

Jag erkänner -jag älskar att äga. Jag älskar att stå bakom stallet och titta ut över de vidsträckta hagarna och tänka: mitt. Det är mitt.

Jag kan inte beskriva den härliga känslan att få göra som man vill, ha den hästhållning man tror på och att få bestämma helt och hållet.

Själva tryggheten i att äga en bit jord är mäktig.

Ibland på somrarna bara lägger jag mig ner på marken och känner. Känner jorden under mig mot kroppen. Min jord.

Här betar mina hästar, här finns mitt liv.

Detta är min plats på jorden.

Sedan är det naturligtvis en satans massa arbete. Inte enbart med hästarna. Vi tar löpande ner träd och röjer sly. Vi har bytt ut alla stängsel och plockat skräp till förbannelse i en backe som bondeparet som bodde här 1929-1989 använde som soptipp.

Vi har byggt en egen träningsbana på vallen.

Tro mig, det har varit upp och ner och äktenskapskris och ont i kroppen. Dessutom sammanföll gårdsköpet med kriser i både min bransch och i mannens -vi fick delvis lägga om karriärerna också.

Det är inte gjort på en vecka att ställa om till att leva på, nej MED en gård. Det bästa vore om man kunde klara sig på att endast jobba med gården, men glöm det, i vår hembygd kan behöva ha både ett och flera jobb för att ha råd.

Och det har vi haft. På helgkvällar när alla andra låg i soffan med ett glas vin var vi ute och jobbade extra i vården. På timme.

Vi har slitit hund för det här.

Vi har krigat, och vi har vunnit.

När jag sitter här i mitt skrivrum och tittar ut över trädkronor och fält och hästarna som betar, då tänker jag att det har varit värt allt.

Sagas hela ponnytid har utgått härifrån, två föl har fötts på gården.

Min första uppfödning, kolsvarta Mellow, fick sluta sina dagar här mellan det magnifika äppelträdet Signe och bigarråträdet Brigitta. Även två andra hästar som inte var våra har fått vandra vidare från den vackra fruktträdslunden, vår heliga plats.

Att leva på gård har skänkt mer själ till mitt liv.

Ja, detta är vår plats på jorden, må inget ta den ifrån oss!

Sex år, sex insikter:

* Det blir inte gratis att ha häst bara för att man har eget stall. Foder, strö med mera kostar ändå, och det är ständiga reparationer och investeringar.

* Livet blir skitigare. Bilen, huset, skorna, du själv och eventuell familj kommer bara vara rena korta stunder.

* Risken är stor att du slutar rida. “Ska bara” och “måste fixa” tränger lätt undan ridningen.

* Du är aldrig ledig. Till sist inser du att det handlar om överlevnad att tillåta sig att ligga på soffan någon gång.

* Du förlorar en del av ditt privatliv, för på gårdar springer det folk.

* Det är värt det. Självbestämmandet och trygghetskänslan betyder allt.